En gång mötte oss tjeckiska författare som starka och gripande andar i efterkrigstidens mörker. Ibland när man läser antologin ”I sam­metens spår” – redigerad av Tora Hedin, Mats Larsson och Lova Meister – lyser också Vaclav Havels intelligenta humor och Milan Kunderas tragiska vitalitet igenom.

Bokens femton berättelser är skrivna efter sammetsrevolutionen 1989. I dag står ingen längre i kö för att köpa en bok, ingen vakar över människornas ord. Jan Balabans lösdrivare beklagar rent av att man inte längre kan sitta inne för lösdriveri, eftersom det inte finns något lösdriveriparagraf.

I denna desillusionerade anda är flera av bidragen skrivna. Det är litteratur utan stora anspråk, som i ständigt nya skepnader skildrar tjeckisk vardag tjugo år efter murens fall. I Emil Hakls ”Nyheter och kommentarer” överväldigas berättaren plötsligt av en egenartad lycka att leva i en tid så olycksbådande öppen som denna. Hana Pachtova är lika glad hon över att ha fått uppleva hur det var när man fick ”skriva om en hel sida på grund av en enda mening”, alltså före datorerna.

Petra Hulova är jämte den redan till svenska översatte Jachym Topol den som gör starkast intryck, främst genom sin vardagston och sitt naturliga tilltal. För henne är varje ansikte en historia som gör att ”svallvågor går genom hjärtat” och hon lyckas verkligen visa att det förhåller sig så.

Alla bidrag har inte samma magiska utstrålning. Jaroslav Rudis och Simon Safranek anstränger sig lite för mycket för att vara originella. Och blir därför inte lika förtroliga som Jachym Topol, Balaban och Hulova.

Bokförlaget Tranan gör en kulturinsats med sin berättarserie från utländska språkområden. Man får hoppas att åtminstone någon av dessa författare blir föremål för en enskild introduktion.