Bakgrundshistorien är både fascinerande och redan utnyttjad en gång. Där Umedalens sjukhem låg fram till 1986 finns nu bland annat replokaler för rockband. Cult of Luna var ett av banden som repade där, och en dag råkade de hitta Holger Nilssons dagbok i ett bortglömt förråd.
Han kom från en liten by norr om Umeå och framlevde större delen av sitt liv i sluten psykiatrisk vård. Han var mot sitt nekande dömd för dråp på sin hustru, och i dagboken hade han skrivit ner sin egen version av historien i form av en mängd osorterade fragment, bitvis rent obegripliga, men där allt mynnar ut i en apokalyptisk strid mellan ont och gott.
Det börjar när paret Nilsson förlorar sin nyfödda dotter, och ett ont väsen använder hennes själ för att bygga en sorts björnmänniska till sin här. Därefter tar Näcken hustrun. På slutet står den sista striden, då har vi hamnat i parallellvärlden Det eviga riket, bland stridande älgar, lövsångare och vandrande björkar. Samt Holger Nilsson längst fram på den goda sidan, anförd av skogens högdragna konung tjädern.
Cult of Luna lät denna historia bilda ram för sitt två år gamla album ”Eternal kingdom”. Sedan ville de bygga vidare. Nu har de startat eget förlag, skrivit ihop en kortroman av historien, låtit en belgisk konstnär illustrera, anlitat två skådespelare att läsa in den på svenska respektive engelska och gett ut alltsammans i en handbunden praktvolym med två framsidor. I mitten ligger en dvd med de båda uppläsningarna och skiljer de båda versionerna åt.
Invävda i läsningen finns femton nya musikstycken, men bara avslutande ”Nord” är bandets vanliga typ av långsam, vrålande kolossrock. I övrigt handlar det om små stämningsstycken som dyker upp här och där, ibland så nedtonade att de knappt märks alls.
Nej, här ligger fokus på historien, som håller ihop betydligt bättre än man skulle förvänta sig av en förvirrad människas vanföreställningar. Med ett språk som drar åt det ålderdomliga och dialektala och en grundton som känns mer gammal folkmyt än nytillverkad fantasy. Åtminstone i den svenska versionen, översättningen är slätare.
Samtidigt pekar mycket på att denna Holger Nilsson aldrig har funnits, utan bara är ännu ett lager i fiktionen (vilket stryks under av att bandet säger sig inte längre ha kvar själva dagboken). Ungefär som var och varannan H P Lovecraft-historia inleds med att långrandigt bedyra hur sanningsenligt nedtecknad den är. Och det här är verkligen den sortens historia, med avstamp i en höstlig ovädersnatt långt ute i den skogiga obygden, dit den moderna tiden ännu inte nått, och full av glimtar av en värld av övernaturlighet som är större än vi anar. Fast nu med en Torgny Lindgren som inspirationskälla strax bredvid Lovecraft.