Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Tom Rachman ”Stora makters uppgång & fall”

Ett antikvariat är den laddade spelplatsen för Tom Rachmans nya roman ”Stora makters uppgång & fall”.
Ett antikvariat är den laddade spelplatsen för Tom Rachmans nya roman ”Stora makters uppgång & fall”. Foto: Alessandra Rizzo

Tom Rachmans nya roman handlar om en kvinnas flykt från rotlösheten. Men romanen är också en hyllning till ett åldrande medium – papperet med ord på. Ulrika Milles läser en fin skildring av tidens gång.

Roman

Tom Rachman
”Stora makters uppgång & fall”
Övers. Niclas Hval
Weyler

Tom Rachman gjorde världssuccé med sin debutroman ”De imperfekta” som kom på svenska 2011, en roman som kalejdoskopiskt skildrade några originella gestalter verksamma på en urmodig papperstidning. Det kollektiva redaktionslivet gav en perfekt scen för att skildra både individuella strider för framgång och självkänsla, och en döende del av offentligheten vibrerande av det gemensammas fantomsmärtor.

I nya ”Stora makters uppgång & fall” använder Rachman ett liknande grepp när han zoomar in på Tooly Zylberberg, en amerikansk kvinna som bestämt sig för att begrava sin komplicerade barndom. Platsen hon valt för sitt nya liv är ett gammalt konkursfärdigt antikvariat på landsbygden i Wales.

Också det labyrintinska antikvariatet gör något liknande med berättelsen, som tidningsredaktionen gjorde. Den döende institutionen – som här skapar en evig åtkomst till tankar och historier som den nervösa utvecklingen och marknaden lämnat bakom sig – blir en laddad spelplats. Men eftersom det bokstavligen inte har någon framtid – Toolys antikvariat går runt för att hon fyller i med sparpengar som snart är slut – framstår hennes förhoppningar för dess framtid också som en motståndsrörelse mot samtidens glömska. Jag gissar att Rachmans nästa bok utspelar sig på ett folkbibliotek.

Men förstås bryter världen in i gömstället, som den gör för alla nomader och flyende som velat bryta med den skoningslösa moderniteten, från Thoreau och framåt. I dag kan du alltid bli hittad. Någon googlar ditt namn, zoomar in på din gata och hör av sig.

Tom Rachmans roman spinner in läsaren i ett mysterium man inte är säker på att man vill se löst. Ganska omedelbart undrar läsaren varför Tooly ankrat för gott på denna avlägsna plats, där vildhästarna på heden och de fåtaliga turisterna är lika lugnande fenomen, varelser som inte behöver så mycket mera än en blick respektive en vägbeskrivning.

Visst kan man se Tooly som en djupt samtida människa, på en gång identitetslös och självuppfunnen, som vi måste bli i vår uppmärksamhetskultur. Och det är något attraktivt, hon är pojkkvinnan, Too-ticki som lakoniskt betraktar människors känslostormar, klädd i sitt enda par byxor. Henne kan man lita på, en Lena Anderssonsk Ester Nilsson-kvinna, fast lite mer själv­ironisk. Men den stora frågan i Rachmans berättelse är ändå varför hon tycks så hemlös. Vad har hänt henne? Jag önskar att jag kunde låta den frågan vara, låta en originell kvinna med vinlila läppar vara originell i fred, men hennes ensamhet skildras som för längtansfull för att den skulle vara ett uttryck för kvinnlig frihet, ens i fiktionen.

När romanen i olika tidsplan följer Toolys barndomsspår över världen, flackande mellan nya tillfälliga skolor, bostäder, sängar, men ofta utan något av allt detta, blir allt klart. Den självständiga kvinnan i ”Stora makters uppgång & fall” är inte bara ett postmodernt subjekt som brutit alla band och blivit en nyliberal dröm om oberoende. Tvärtom är hon grundligt och tidigt övergiven. Då lär man sig också ”hur man klarar sig utan andra människor”.

Och i den dysfunktionella ”familjen” – den svikande modern Sarah, bedragaren Venn, den ängsliga fadern Paul och den excentriska Humphrey – var det läsandet som räddade henne. Fiktionen ger dubbel tröst: både en berättelse och en förnimmelse av någon som håller ihop den. Flykt och kontroll. Samlar man de glömda berättelserna i sitt eget ägandes antikvariat har man skapat både en historia och ett hem.

Det är en roman som är lätt att tycka om, full av urklippbara iakttagelser om det senmoderna tillståndet, av en dröjande men samtidigt otålig känsla för det förflutna, för vårt behov av berättelser om det gemensamma i tidens gång. Hur folk är ”fångar i sina egna huvuden, men de ägnade sina liv åt att försöka tränga sig ut ur det låsta rummet”.

Och det är den striden för att bevara sig själv, men ändå vara en del av kollektivet, som Rachman skildrar med sitt favoritmedium som energikälla för mänsklig självförståelse. Det är i böckerna som Humphrey och Tooly hittar de stora makternas historia som påverkar deras egna liv; krigen, konflikterna, glömskan. Det är på små skrynkliga lappar som de livsavgörande pinkoderna och telefonnumren kan sparas. Till och med ett så nedbrytbart bevis på liv som polaroidfotot, kräver det. Tom Rachman har helt enkelt skrivit en hyllning till pappret.

Det finaste med den är skildringen av tidens gång, av åldrande och förvandlingen den medför. Det kusligaste är porträttet av Sarah, inkarnationen av en narcissistisk modersmardröm, medan fäderna skildras som ömkliga.

När jag efter sista sidan oförberett hamnar i Rachmans tack (”mina underbara föräldrar” och så vidare), denna amerikanska importvara som bryter ned en roman till produkten av kostliga researchresor och kontaktnät, blir jag tacksam över att kunna vända blad och fly tillbaka till hans fiktion igen.