Bokrecensioner

Tomas Bannerhed: ”Korparna”

Tomas Bannerhed växte upp i Uråsa söder om Växjö. Hans roman ­”Korparna” utspelar sig på den småländska landsbygden.
Tomas Bannerhed växte upp i Uråsa söder om Växjö. Hans roman ­”Korparna” utspelar sig på den småländska landsbygden. Foto: Sara Mac Key
Det är lerigt och grått och tröstlöst i Tomas ­Bannerheds roman ”Korparna”. Men vilket ­nervigt och spännade språk! Maria Schottenius läser en oavbrutet fängslande debutant.
Litteraturrecension

Skribent: Tomas Bannerhed

Titel: ”Korparna”

Utgiven av: Weyler

Det är inte lätt. De småländska myrarna och tegarna ligger där och kräver så mycket och ger så lite att det är orimligt.

Tomas Bannerhed kommer från Uråsa, söder om Växjö, men har bott i Stockholm i femton år. Han är universitetslärare och har bland annat jobbat som redaktör.

Hans debutroman ”Korparna” är stark. Envist klänger den sig fast, och berättar i 400 sidor utan svackor en historia, som rymmer både himmel och helvete i ett stackars småländskt hemman på 70-talet.

Familjen är sårbar. Mamman är beundransvärd i sina oändliga försök att ge barnen, de två sönerna Klas och Göran, värme och lite glädje, en sorts normalitet, medan fadern blir alltmer underlig. Han knyter händerna, hans käke maler. Han förlorar ideligen blicken i fjärran, han får obegripliga vredesutbrott. Till slut flyttar han ut i pannrummet.

Familjens småbruk, kallat Undantaget, har gått i generationer på farssidan, och det som pappan är upptagen av är att Klas en gång ska ta över. Fadern tänker nästan inte på något annat, särskilt som han säkert uppfattar att det inte kommer att ske. Klas är rädd och ganska snäll, men inte det minsta engagerad, han bryr sig mest om fåglar, och är, precis som pappan, en stor studiebegåvning. Läraren har aldrig haft någon så begåvad elev, och samma sak sades om pappan.

Men åkrarna och kreaturen i lagården är deras lott, och tunga ansvar mot dem som kom före.

Fåglarna är en räddning för pojken, och när den nya flickan i klassen, Veronika från Upplands Väsby, dyker upp i den småländs­ka byn med sina gröna vågen-föräldrar som läser Hermann Hesse och dricker rödvin får också Klas en känslomässig flyktväg. Undergångsstämningen kring faderns tunga livsöde vägs upp av Veronikas självklara frihetskänsla. Klas visar henne rördrommen vid kommunens bästa fågelsjö, och hon visar honom bildliga sätt att flyga.

Det som gör att man inte vill släppa den här boken är språket. Det finns en nerv i allt som skrivs. En outhärdlig spänning. Inga krusiduller, inget småländskt bondland som kitsch. Det är lerigt och grått och tröstlöst, ”God natt, jord”, fast med raskare tag och en fast linje i berättelsen.

Pappan är verkligen psykiskt sjuk, det förstår man, fast inga sådana ord skulle någonsin användas. Han försvinner ibland till ett hemligt ställe, och familjen kan andas och skratta, men han kommer tillbaka och allt blir svårt och farligt igen.

Pappan har ingen insikt i hur han deformerar sin familj, utan lägger sin ångest tung och svart över dem som trots allt älskar honom.

Boken handlar framför allt om detta, att ha en far med stora psykiska problem som han själv inte kan hantera. Familjen tassar runt, duckar för skvaller, kämpar på med sina liv, som är gårdens liv, och försöker att inte reta mannen med skärmmössan och de krokiga händerna, där vigselringen sitter på fingret som en ring i barken, eller göra något som får stämningen att brista. Ändå gör den det gång på gång. Och det känns som om de småländska myrarna drar dem alla nedåt. De förväntas ge sitt anletes svett i pant för dessa ogina marker, men de vill inte.

Klas är sängvätare och har läst att om det inte slutar i 12–13-årsåldern bör man söka upp barnpsykiatrisk avdelning för behandling.

Han är rädd att han har fått ­faderns farliga och sjuka mönster.

De kristna mönstren, däremot, tillhör arvegodset på moderns sida. Hon ber bordsbönen, hon har förtröstan mitt i mörkret, livssynen att det ändå finns en mening tröstar henne.

Tomas Bannerheds bok är märkvärdig i stil och teknik. Det är Klas som berättar boken igenom, i tolv kapitel, och det är hans unga, men alltför erfarna blick som läsaren övertar. Ibland drömmer han, det förstår man efteråt, ibland önskar han så intensivt att det nästan blir sant. Gränsen till det realistiska är lite uppluckrad, men aldrig på något komplicerat sätt. Det hade varit underligare om läsaren inte svängde med ner i sömndrömmarna och upp i dagdrömmarna när man nu bor i denne pojkes hela tankevärld. En människas tillstånd finns mer än i det helt vakna, klart medvetna.

Det är svårt att begripa att ”Korparna” verkligen är en debut. Det är ett moget författarskap, oerhört intressant, som det ska bli roligt att följa.