– Gör så att vendettan upphör! manade en biskop i Kalabrien efter de uppmärksammade italiens­ka maffiamorden i Duisburg i Tyskland 2007. Men han vände sig inte till bossarna. Han talade till klanernas kvinnor.

– Det är bara ni som kan det … Fejden är i kvinnornas hjärtan, det är de som bär förlåtelsen inom sig. Eller vendettan.

Blodshämnd och dramatiska sorgeceremonier tycks höra ihop. Offentlig veklagan över en människas död kan utgöra en uppmaning till vedergällning. Och det är kvinnorna som är huvudaktörerna. Därför vill myndigheterna i Kalabrien se till att ceremonierna över de döda blir privata och nedtonade.

I det finns en slående likhet med de tidiga stadsstaterna i det antika Grekland, visar författaren Tomas Lappalainen i boken ” ’Ndrangheta. En bok om maffian i Kalabrien”. I lagar från 400-talet f  Kr slogs fast hur sorg fick manifesteras. Återhållsamhet påbjöds av exakt samma skäl som 2 500 år senare i Kalabrien.

Skillnaden mellan att hämnas ett mord och att hålla rättegång är nämligen också skillnaden mellan klanvälde och modern rättsstat, och den tankeväckande koppling Lappalainen gör boken igenom är att Iliadens urtida Grekland än i dag spökar bland Kalabriens gamla grekiska kolonier från 700-talet f  Kr. ’Ndranghetan har haft sitt främsta fäste just i de ganska många platser i Kalabrien där grekiska ännu talas.

Maffians torpeder som den hämndlystne Achilles gengångare? Tanken hisnar.

Tomas Lappalainens bok är något mitt emellan reportage och essä. Och precis som i hans bok om Neapel från 2006 är det en lika lovvärd som närmast omöjlig uppgift han tagit på sig. Egentligen är det rätt lite man verkligen vet om ’ndranghetans arbetssätt och organisation. Den är mer sluten och bunden till familj och klan än både Cosa nostra på Sicilien och camorran i Neapel. Tjallarna är få, och sällan högt uppsatta.

Det Lappalainen har att berätta om maffians yttre affärer och expansion tillför bland annat därför inte så mycket som exempelvis Roberto Savianos bok om camorran. Och hur bestickande resonemangen än är skulle en historiker nog också skaka en smula misstroget på huvudet åt de hårdspända hi­storiska samband Lappalainen vill göra gällande.

Men man överser gärna med det, eftersom Lappalainens ­resa i det gåt­fulla Kalabrien är så spännande. Han tar sig längs svindlande bergsstigar upp till byar där ti­den stått stilla, talar med bist­ra åkla­gare som lever under dödshot och förtecknar rader av orter där kommunstyrelser gång på gång fått upplösas på grund av maffiainfiltration.

Han reser också till mörkrets hjärta, det otillgängliga Polski, där ’ndranghetans ledare från hela Kalabrien håller sitt årliga möte i samband med festen för Madonnan i berget, en sällsam ritual med getoffer och vilda danser.

’Ndranghetan har närmast europeiskt kokainmonopol och omsätter ofattbara summor pengar. Den har djupa rötter i ett område som hamnat utanför den moderna europeiska kartan. Och förhistoriskt eller inte, kampen mot den handlar om mer än kriminaliteten i sig, det är en kamp om vanliga människors hjärtan och huvud: för utan kvinnorna ingen blodshämnd, och utan folkets tigande stöd ingen maffia.

Tomas Lappalainen rör sig i de kalabresiska bergen nära randen av gåtfulla och oroande bråddjup. Riktigt vad det är man ser där ­uppifrån är osäkert, men det är oavbrutet fascinerande att följa honom.