Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Tomas Lindbom: Slaget om Frankrike

I ”Slaget om Frankrike” skildrar Tomas Lindbom sprickorna i demokratin inför ödesvalet i april. Kristina Lindquist läser en omistlig skildring av högerpopulismen.

Facklitteratur

Tomas Lindbom

”Slaget om Frankrike”

Atlas

 

Foto: Det var sent i augusti, och det kändes som att slaget förlorades där och då. På en strand i Nice, inte långt från massakern som tog 86 människors liv på nationaldagen, omringar fyra poliser i skottsäkra västar en kvinna i turkos tunika och tvingar henne att klä av sig. På böteslappen står det att hon med sina kläder kränker ”respekten för god moral och sekularism”. Vittnen berättar hur folk skriker ”åk hem” och att kvinnans dotter gråter.

De lokala förbuden mot burkini, som senare slogs ner av Frankrikes högsta förvaltningsdomstol, har försvarats med argument om att bekämpa kvinnoförtryck, att det är ohygieniskt, att man kan gömma vapen under tyget och att det är provocerande med den typen av religiösa plagg i en tid då Frankrike lever under islamistiskt terrorhot. Eller så kan man sammanfatta den franska besattheten vid den täckande baddräkten som författaren Tomas Lindbom gör i sin nya bok: Att det börjar ”likna en attack mot en minoritet i samhället som på mycket vaga grunder anses hotfull och vars handlingsutrymme måste begränsas med alla medel”.

”Slaget om Frankrike” är en samtidsskildring som kretsar kring tre centrala politiska konflikter, där den krishärd som är den franska ekonomin naturligtvis är den mest grundläggande. Hög arbetslöshet, ett växande prekariat och ett läge där minst var tionde fransman ska klara sig på mindre än 1 000 euro i månaden är också en klassisk grogrund för den andra konflikten, den mellan det så kallade folket och den så kallade eliten. Att den konflikten är högst verklig ur ett materiellt perspektiv råder inget tvivel om, men i en farlig och till synes ostoppbar utveckling kopplas den alltmer ihop med den tredje striden, som gäller nationens själva identitet. Otvetydiga sprickor i den ”odelbara” republiken växer med varje terrordåd – och med de politiska svar som följer.

Marine Le Pens stora framgångar med avdemonisera Nationella fronten ligger just i att hon identifierat ett berättigat missnöje, och sedan kanaliserat det i giftig nationalism, krav på stängda gränser och exkludering av landets muslimska befolkning. Den traditionella högern följer inte sällan efter, medan vänstern är svag, splittrad och svarslös.

Frankrikekännaren Tomas Lindbom gör verkligen skäl för namnet, och det här är på många sätt en omistlig bok för den som med liten egen möda vill orientera sig inför en kommande ödesstund i republikens historia. ”Slaget om Frankrike” kan beskrivas som ett slags hybrid mellan reportage-, idé- och debattbok där Lindbom tecknar ett överskådligt och angeläget kollektivporträtt av aktörer, konflikter och intriger på den franska politiska scenen.

Som läsupplevelse är det däremot rätt blekt – torrt redovisande och ett språk som bara fläckvis laddas med temperament och liv. Det är som att författaren har gått så fullständigt upp i sin ambition att ge en nyanserad och rättvisande bild att all färg polerats bort från sidorna. Varför till exempel nöja sig med att berätta att Nicolas Sarkozy kallade förorternas barn för ”slödder” – när han faktiskt i ett häpnadsväckande uttalande också lovade att spola bort dem med ”högtryckstvätt”? Så förblir textens snittyta blank på ett sätt som gränsar till anonymitet.

Det Tomas Lindbom verkligen lyckas med att visa är att när poli­tiska strider börjar ta formen av ett slag om nationen är det slaget ofta förlorat på förhand.

Ett antal scener bryter dock igenom, och dröjer sig kvar som en olycksbådande närvaro. Som i skildringen av ett ögonblick från valrörelsen 2012, då Marine Le Pen skulle möta vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélenchon i en tv-debatt. Han gjorde ett första inlägg, varpå hon i direktsändning förklarade att det hela var avblåst: Han var för obetydlig för henne. Lindbom skriver: ”Marine Le Pen tog upp en broschyr som råkade ligga på bordet framför henne och började lugnt bläddra i den”, medan programledaren desperat vädjade och Mélenchon larmade och gjorde sig till av ilska. Till slut fick vänstermannen lämna studion. Det är en isande och effektiv bild av hur Nationella fronten systematiskt har arbetat sig fram till ett läge där de håller i den politiska taktpinnen.

Och det Tomas Lindbom verkligen lyckas med att visa är att när politiska strider börjar ta formen av ett slag om nationen är det slaget ofta förlorat på förhand. Nationella frontens huvudsakliga ambition är nämligen att orkestrera en konflikt mellan partier som ”föraktar folket och stöder ett system som skadar Frankrike” och dem själva, som ”älskar folket, som stöder nationen och försvarar demokratin”. Och om övriga partier går med på en ordning där värderingarna plötsligt ska vara franska (eller svenska för den delen) i stället för höger eller vänster har riktningen redan tagits ut. Det går bara att spela åt ett håll. För den nationalism som blivit allt mer dominerande i Frankrike och andra europeiska länder är ju mer än något annat en ideologi om renhet. Och när slaget står om renhet – snarare än, låt oss säga, frihet, jämlikhet och broderskap – är det strängt taget bara en typ av politiker som kan vinna.

Snart vet vi. För vid presidentvalets andra omgång kommer våren ha slagit ut på allvar i Paris – och det är inte alls omöjligt att den städade högerextremisten Marine Le Pen har tagit sig hela vägen till Élyséepalatset.