Möjligen är det fortfarande den sortens poesi som skrivs mest i landet. Vad vet jag? Men den anger knappast tonen i offentligheten. Och att döma av barometrar som stipendienämnder eller den här tidningens boklista om lördagarna befinner sig dess aktier snart i fritt fall. Kort sagt: det handlar om dikter om och av medelålders män. Tommy Olofssons nya bok, ”Attack mot intigheten”, har förvisso mer med medelålders besvikelser att göra än matriser och metonymier. Men trots gubbigheten saknas inte förmildrande drag.
Ta en dikt som ”Försvarstal”: ”Själva roten, fästet, ofta dinglande i intigheten,/som en tapp eller sprucken slang i en bastu,/där vi inte tål att någon häller på ännu en skopa/med hettande vatten. Vi är män. Så är det bara.” Sådana rader gör inte många glada. Syftningarna är oklara, metaforerna blandade. (Den där tappen, ska det vara fallos, eller?) Men förunderligast är sista raden. Om detta ska föreställa tal i egen sak, finns det säkert många manliga poeter som gärna lämnar Olofsson ensam i bastun.
Värre än så blir det dock inte. Visst, en gallring skulle ha gjort boken gott. Tillika en redaktör som kunde ha talat om att ett ord för mycket förstör mer poesi än ett ord för lite. Ändå. De många dikterna arrangeras snyggt i fyra delar som handlar om lika många slags migration. Här finns minnets flytt in i nuet, kärlekens hänryckning till den älskade, förnimmelsernas förvandling till språk och förlusten av föräldrarna till en annan dimension. Poesins attack mot intigheten har mindre att göra med rädslan för förflyttningar. Snarare rör det sig om att bejaka förgängelsen, som är det enda som gör dem något värda. Vilket betyder att Olofssons bok handlar om tid, detta motsägelsefulla medium som faktiskt inte upphör att ta slut.
Inte för inte äger många dikter rum på tåg. I kupén ges vila i flykt, ett uppehälle i transit som utan brösttoner sjunger det svinnande ögonblickets lov. Det kan röra sig om ”en stund, rusig, framsprungen ur jorden”, som det heter i ”X 2000”. Men också om en ”försiktig glädje att bara finnas”, som ”Samtal på tåget till Växjö” formulerar det. Främst handlar det om att befinna sig utanför tiden men ändå vara del av den. I ”Ode till SJ” förenas trotset och kärleken på perrongen: ”Nu är vi våra djur, utanför civilsationen/och bortom tidtabellen, när vi skrattstirrar/in i varandras ögon och bestämmer oss för/att stå kvar, till det där djävla tåget kommer.”
Olofssons känsla för rytm är fin. Han skriver till synes chosefri poesi, men det låga wattalet är bedrägligt. Under det jämna radfallet vibrerar det av oro och åtrå. Här och var blänker dessutom bilder till, där den där osaliga tappen i intigheten faktiskt växer – inåt. Då förbinds vardagens ogräs med den verkligt subversiva evigheten:
livet har även en annan sida,
ibland,
mera vegetativ, som maskrosor
med sugrör
ner i jorden.