Den som vill förmedla sanningen om historien ska inte bara berätta varför det blev som det blev, utan om allt som hade kunnat bli annorlunda.

I Toni Morrisons nya roman är vägarna ännu inte dragna vare sig genom landet eller mot framtiden. Världen är lika vild som skogarna. Det är 1600-tal, ett århundrade då furstar, statsmakter och handelshus hägnar in samhällen och befolkningar, och då de som inte vill in tyglas och utplånas.

Vi befinner oss i Nordamerikas kolonier: territorier ”som man stred och grälade om och som ständigt bytte namn och där handeln inskränktes till det land som för tillfället var herre där”. Enda undantaget är Marias land, eller Maryland, den engelska monarkens privategendom. Där är handeln fri, makten stark och undersåtarna strängt hållna av katolsk överhet.

Dit kommer lantbrukaren och handelsmannen Jacob Vaark för att kräva in en skuld hos en portugisisk slavhandlare. Portugisen har förlorat sina investeringar i skeppsbrott. I stället för kontanter erbjuder han Jacob Vaark den åttaåriga Florens, dotter till en våldtagen angolanska.

”Snälla Senhor. Inte mig. Ta henne. Ta min flicka.” Och Jacob Vaark tar med sig flickan till sin gård några dagsresor norrut.

Händelsen anknyter till nyckelscenen i Toni Morrisons mest berömda bok, ”Älskade”. Där möter vi i 1800-talets mitt den förrymda Sethe, som blir upphunnen av sin ägare och inför hans ögon skär halsen av sin dotter för att förhindra att hon hamnar i hans klor. I den nya romanen (som på svenska heter ”En välsignelse” men i original ”A Mercy” som väl snarare signalerar förbarmande eller benådning) backar vi ytterligare två hundra år. Vi ställs inför en mor som skänker bort sin dotter till en främling, i vars blick hon skymtar ett stråk av godhet, därför att hon vet hur slavhandlaren snart kommer att använda flickan.

Sådan är Morrisons bild av moderskapets villkor i skapelsens nedersta krets. Man uttrycker sin kärlek genom att döda sitt barn eller skänka bort det. Amerikas historia är fylld av sådana barmhärtighetsgärningar.

De flesta historierna om Nordamerika kort efter européernas ankomst är i regel skrivna för att förklara USA:s tillblivelse. Huvudrollen spelas då av män som Jacob Vaark, dådkraftiga anglosaxare som piskar sig själva och andra med sin protestantiska etik. Först lojala med brittiska kungahuset utropar de sedan sin oavhängighet, gör revolution och skapar en Union, Amerikas förenta stater.

I USA:s författning kan vi läsa att en ”bunden” person räknas som tre femtedelar av en ”fri” person och att indianer inte räknas alls. Frihetens och jämlikhetens land byggde på en maktordning som fördelade rättigheter efter ras och kön. Utan en sådan hierarki hade Amerikas förenta stater aldrig enats om att enas. Och vad hade skett då? Om USA inte blivit till?

När Jacob Vaark kommer hem till gården med Florens får hon möta kvinnorna i hans hushåll. Det är Lina, infödd amerikanska och ensam överlevande efter epidemin som drabbade hennes by. Det är Sorg, rödbrun i färgen, som sägs ha tillbringat sina tio första år på ett fartyg. Det är Rebekka, Jacobs hustru, som han köpt från England per annons. Det är kontraktsarbetarna Willard och Scully, landsförvisad underklass från England som jobbar av sina straff och skulder. Och så Florens. Tillsammans utgör de ett tvärsnitt av dåtidens koloni.

Nu sätter Jacob Vaark i gång att bygga ett nytt hus, inspirerad av portugisens palats. Det lämnas ofärdigt, eftersom husbonden plötsligt dör. Med ens är alla hans ”bundna” personer herrelösa. Vad ska de göra med sitt liv? Bygga ett annat Amerika?

”En välsignelse” är om jag räknar rätt Toni Morrisons nionde roman. Det är en rätt liten produktion, men halten är desto högre och ärendet desto större. Nobelpristagaren från 1993 tillhör de författare som får allt större betydelse med åren. Det beror på att hon återskänker USA ett förflutet som är i linje med dess framtid, blandad och brokig.

Vill man göra det lätt för sig kan man säga att hon lyfter fram hi­storiens dolda sidor. Det är hon i så fall inte ensam om. Det som gör henne unik – och som Kerstin Hallén förmedlar väl i sin översättning – är det poetiska tilltalet och förmågan att återskapa de bortglömdas sätt att tala, se och vara. Rösterna som hon återskapar överträffar alla försök att sortera dem efter härkomst. Alla i Vaarks hushåll är i tonåren eller något äldre. Alla är friställda och utan ursprung. Ingen har annan trygghet än den de får av varandra. Indianernas ordning är sönderslagen och ingen ny finns.

Så skildrar Morrison ett historiskt läge då det som kom att bli USA hade kunnat utvecklas till någonting helt annat, ett Brasilien, ett Mexiko, ett Haiti eller varför inte ett Utopia.

Jacob Vaarks hus står ofärdigt på sluttningen i den nya världens paradis. Florens å sin sida förälskar sig hjälplöst i smeden, en fri svart man som hyrts in till bygget. Hon följer honom. Men den afro­amerikanske smeden kan inte tåla anblicken av en slav och förskjuter henne mer brutalt än hennes egen mor gjorde. Kanske är även det en barmhärtighetsgärning, avsedd att tvinga Florens att ta framtiden i egna händer.

Florens återvänder halvt vansinnig till gården. Hon övernattar i det ofärdiga huset och börjar fylla dess väggar med ord som blandar sig med Morrisons romantext.

Så reser sig den vite mannens hus som en säregen symbol för Amerika, med väggarna fulltecknade av en svart tonårsflicka som avslöjar att det byggdes av livegna från Europa och slavar från Afrika ovanpå lämningarna av de inföddas nedbrända by. Toni Morrison får Amerikas röst att tala med många tungor. ”Oförlåten. Oförlåtande. Ingen medömkan, min käraste. Ingen. Hör du det? Slav. Fri. Jag håller ut.”