Tony Blair öppnar sin bok med hur han i triumf den 2 maj 1997 vandrar in på Downing Street. Han och New Labour hade gjort ett historiskt val. Själv hade han aldrig varit minister, det var hans första och enda jobb i en regering. Hans överväldigande känsla var rädsla, ”en rädsla olik allt annat jag känt förut”. Och den gällde allt: det nya och främmande i livssituationen, hur han plötsligt från att vara profet och utmanare och ”up-and-coming”, måste bli ansvarstagande. Han var livrädd för att regeringsarbetet skulle haverera och att framgången skulle vändas i motgång.
Hans bok är en stor kluns på 700 sidor, men de är lättlästa och spännande, så det går snabbt att komma hela vägen från ”Höga förväntningar” via prinsessan Diana och Nordirland och Irak till ”Slutspel” och ”Avresa”. Blair har fått kritik för språket, men fördelen med att han pratar på, som om texten var dikterad, är att man hör hans röst i läsningen. Det väldigt energiska tonfallet ger boken närvaro och nerv. Man får en känsla av att han bestämt sig för att säga som det var: att han drack lite för mycket, att han är kompis med Silvio Berlusconi, för att ”han håller vad han lovar”.
Blair är öppen om maktspelet när New Labour formades i början av 90-talet. Det står tidigt klart att Labourledaren, skotten John Smith, föredrar skotten Gordon Brown som närmaste man framför Tony Blair och att Blair ettrigt gör allt för att ifrågasätta Gordon Browns ställning som efterträdare. Han menade att partiet behövde ”den injektion av ungdom och energi”, som han själv hade, och när Gordon Brown utsågs ”kände jag i kroppen” att han inte skulle räcka till.
John Smith hade bara varit Labourledare i två år när Tony Blair fick en underlig känsla, ett slags varsel att hans partiledare skulle dö. På en resa till Paris i april 1994 sa han till sin fru Cherie: ”Om John dör kommer jag att bli ledaren, inte Gordon. Jag tror att det kommer att ske.”
Strax efteråt dog John Smith och Blairs New Labour blev en berusande framgångssaga för hela England. Den muntre, intelligente, vältalige Tony ledde partiet till seger. Och bredvid fanns partiets spindoktor Alastair Campbell, som var ”crazy”. Men inte på ett farligt, utan på ett kreativt sätt, menar Blair: ”Tillsammans med Gordon och Peter Mandelson framställde han på ett genialt sätt idéerna med New Labour och kunde ge dem ett medialt uttryck i den mediala tidsåldern.”
Både Campbell och Mandelson har skrivit sina memoarer, två andra exempel på hur närvarande Blair-eran är både på bokhandelsdiskar och i biografer. Polanskis ”The ghost writer” är en bra film men ett illvilligt Blair-porträtt, där premiärministern tvingats i landsflykt för brott mot de mänskliga rättigheterna. I ”The Queen” är Tony Blair en glad och flink fyr, och i ett tv-drama gör han och Gordon Brown upp om den politiska makten på puben.
Själv bekänner Tony Blair i sin bok: ”Jag är på många sätt alltför känslomässigt självtillräcklig.” Däremot verkar han inte självhögtidlig, tvärtom. Han har glad aptit på mänskliga kontakter och pepprar sin bok med namn och snabba karakteristiker. Hans ”Head of policy”, David Miliband, som i dag i konkurrens med sin bror är huvudkandidat till ny partiledare för Labour, var ”verkligt skärpt” och gjorde ”ett mästerligt jobb” genom att få ministrarna dit han ville. ”På den tiden såg han ut som om han var tolv år.”
Jag finner bara en enda svensk i personregistret: Hans Blix, dåvarande chef för FN:s vapeninspektörer. Blix var ett stort problem för Tony Blair, som inte hade tålamod att vänta ut Blix-utredningen om massförstörelsevapen i Irak, utan gick ”Skuldra vid skuldra” med sin kristne trosfrände George Bush in i kriget, vilket eroderade hans parti och förvandlade bilden av Blair till pudel åt Bush.
Jag arbetade då som Sveriges kulturråd vid ambassaden i London och minns krigsförberedelserna. Varje morgon en ny karikatyrteckning i The Guardian med apbilder på Blair och Bush, och på radion hörde man Hans Blix: ”Ännu inga tecken på massförstörelsevapen”. Tony Blair verkade vilja vänta ut FN, men hade sina egna källor, sina rapporter från underrättelsetjänsten – och sin lojalitet med USA. Kapitlet om Irak, där han tusen gånger är ”sorry”, innehåller ett väldigt tjatande om Saddam Hussein. Men varför två miljoner människor i Irak ska behöva straffas av britterna för att de styrdes av en diktator har han svårt att förklara.
Sedan kom den olycksaliga rapporten som man på Alastair Campbells order hade ”sexat upp” så det skulle se ut som om det fanns massförstörelsevapen i Irak. David Kelly, expert på biologiska vapen, tog sitt liv och Alastair Campbell avgick. ”Vi hittade inga vapen. Underrättelsetjänsten hade fel.”
Och när den enorma demonstrationen mot kriget med en miljon deltagare ägde rum en solig lördag (jag var där) i Hyde Park i februari 2003 kände Tony Blair att tiden var ute: ”Det var den största demonstrationen någonsin, den påminde mig om min isolering och om det beslut jag höll på att fatta.”