Vårsäsongen börjar med en smäll.
Jag har just läst Tony Judts två första böcker på svenska – i senaste laget, måste man dystert konstatera, han avled i augusti 2010 – och de lär räknas till de viktigare översättningarna i vinter.
Den ena är en omtalad debattbok om socialdemokratins eventuella framtid, ”Illa far landet”, och ett passionerat historiskt försvarstal för välfärdsstaten. Den andra en liten personlig memoar, ”Minneshärbärget”, uppdelad i korta rumsliga kapitel där minnet kan vandra fritt utan att gå vilse.
Båda böckerna är mer eller mindre dikterade på dödsbädden. Av en man som inte längre kunde skriva själv men hade en glasklar hjärna (Judt led av den neurologiska sjukdomen als.). Bara det en bedrift värt ett större pris.
Historikern Tony Judt är mest känd för den mäktiga ”Postwar” (2005), som handlar om Europas historia efter 1945. Han skrev fascinerande essäer i de stora angloamerikanska tidskrifterna – och under senare år stridbara debattinlägg i dagspressen. Knappast uppskattad av högern men heller inte älskad av vänstern.
För Judt gycklade gärna med stelbenta revoltörer och uppblåsta teorier. Dagens identitetspolitik gav han inte heller mycket för. Han ogillade betoningen av särart, förespråkade klarhet och historiska exempel i skrivandet. Och kritik av den egna traditionen.
Alltså kunde Judt skriva att en omsusad slovensk filosof led av ”retorisk inkontinens”, och: ”Med Zizek – eller kanske Antonio Negri – befinner vi oss bland intellektuella som är mest kända för att de är … intellektuella, på samma sätt som Paris Hilton är berömd för att hon är … berömd.”
Tony Judt föddes i Londons East End 1948, son till en frisör, rötterna satt i det judiska Östeuropa. Uppväxten präglades av stökiga autodidakter som grälade långt in på natten.
Vår historiker påstår att han hatade skolan men gick vidare till universitetet i Cambridge, blev en jävel på franska och europeisk nutidshistoria, fick tjänst i Oxford. Försvann senare till de stora amerikanska universiteten, där han kände sig friare. Vid sin död var Tony Judt professor vid New York-universitetet.
Katrine Kielos skrev om ”Ill fares the land” redan på sensommaren här i Boklördag (4/9 2010). Påstod att den vibrerade av energi och var en mycket läsvärd bok – måste man instämma i. Även i kritiken, den påfallade bristen på ekonomisk samtidsanalys, som om rekordårens starka stat kan trollas fram igen bara tron är den rätta.
Styrkan ligger i det historiska siktdjupet. Man får syn på hur kollektivt handlande för det gemensamma bästa, inte hysteriska privatiseringar, vitaliserar och stabiliserar skakiga klassamhällen. Och hur snabbt framsteg kan raseras och tanken somna in. ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda.”
Jag hoppas att ”Illa far landet” blir läst och diskuterad långt utanför den krympande socialdemokratins krets. Gärna av tokliberaler, terrorister och bankdirektörer.
I ”Minneshärbärget” är tonen av förklarliga skäl en annan. Stillsam och klar, lite vemodig. En man inför döden försöker minnas miljöerna, människorna och idéerna som forMat honom.
Barndomens disiga London, ungdomens Paris och Cambridge under det vilda 60-talet, kibbutzlivet i Israel, Östeuropa innan muren föll, det postmoderna USA och Busherans förfall.
Då och då sticker polemikern fram hakan i texten. Och läraren, föreläsaren.
Man måste tänka sig att författaren ligger förlamad till sängs om natten, likt en modern mumie, och låter tankarna vandra. Texterna skrivs fritt i huvudet och arkiveras i ett ”minnespalats”, i väntan på att en assistent ska komma och ta diktamen.
Men ett palats är för överklassigt för Tony Judt, därför föreställer han sig ett härbärge, mer exakt ett litet schweiziskt fjällhotell han minns med värme. Där vid barndomens alp och brasa kan tankarna nedtecknas och sparas.
Varför i det påstått trista Schweiz? Därför att landet trots allt tickar på med prydlig regelbundenhet. ”Det ger en lov att drömma, men bara till en viss gräns”, skriver den saklige modernisten Judt.
Prosan är annars livlig, testamentet skarpt, även om människor inte är författaren bästa gren, snarare tidskänslan och idéerna.
Judts styrka ligger just i smarta gränshållningar. Han är en närvarande kosmopolit som fäster uppmärksamhet på kulturella skillnader och kontraster, men avskyr särartens upphöjelse till nationell myt eller personligt frigörelseprojekt.
Om allt är ”politik” är ingenting det, skriver han. Och citerar med gillade Gertrude Stein: ”Allt kan inte handla om allt.”