Bokrecensioner
Tony Samuelsson:”Jag var en arier”
Publicerat 2009-08-20 09:49
Foto: Scanpix Berlin-OS 1936 avslutades med en bejublad uppvisning av svenska gymnaster.
Både viktig och riktig. I sjuttiotalets nazistiska Sverige sker allt av betydelse bakom en fasad av blind lojalitet. Dan Jönsson läser en mörk fantasi om hur en sådan ordning blir möjlig.
Litteraturrecension
Författare: Tony Samuelsson
- http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/tony-samuelsson-jag-var-en-arier-en-nordisk-fantasi-1.934390
Titel: ”Jag var en arier. En nordisk fantasi”
Förlag: Wahlström & Widstrand
Boken
Bokrecensioner
- Bokrecensioner
- Germaine de Staël: ”Tio år av landsflykt”
- Bengt Emil Johnson: ”Aftonsånger”
- Willy Granqvist: ”Samlade skrifter, del IV Dikter 1982–1985”
- Diana Janse: ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”
- Magnus Nilsson: ”Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa”
- James Ellroy: ”Oroligt blod”
- Annika Lantz och Anders G Carlsson. Ill. C Kåberg: ”Annika har fått löss”
- Bjørn Sortland: Alla har ett hungrigt hjärta
- Hans Carstensen: ”Stand-up psycho”
- Helena Granström: ”Osäkerhetsrelationen. En versroman”
Albert Speer älskar Sverige. Och kärleken ser ut att vara besvarad: Stockholm är den enda stad i riket där führern känner sig fri att gå på gatan som en vanlig man.
”Sverige hade alltid varit en klippa, neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade förlorarna in sig i ledet.”
I Tony Samuelssons nya roman styr en sjuttioårig Speer över ett storgermanskt rike som sträcker sig från Atlanten till Ural, med Stockholm som ett nordiskt maktcentrum vid sidan av Germania, rikshuvudstaden som förr hette Berlin.
Året är 1976 och den unge sportjournalisten Thomas Robladh, uppvuxen i landets ariska elitkretsar, försöker imponera på sin flickvän Karin genom att ta med henne till en bjudning hemma hos familjen där hon får chansen att träffa sin litteräre idol, den nazistiske mönsterförfattaren Stefan Ullmann. Vad Thomas inte vet är att han bara är en bricka i ett mycket större spel.
Tony Samuelsson är knappast den förste författare som fängslats av tanken på vad som hänt om Hitler och nazisterna gått segrande ur andra världskrigets kraftmätning. Han är heller inte den förste att göra något litterärt av den.
Men ”Jag var en arier” blir mer än en fascinerad tankelek, mer än den pliktskyldiga sucken av historisk lättnad. I Samuelssons händer vidgar sig den kontrafaktiska fantasin mot ett både obehagligt och komplicerat resonemang om lojalitet och sanning, litteratur och makt.
Sjuttiotalets nazistiska Sverige är ett samhälle där allt av verklig betydelse utspelar sig bakom en fasad av blind lojalitet. Medan Thomas fantiserar om kärleken har Karin gått med i en motståndsgrupp med planer på att likvidera führern när denne inom kort besöker Stockholm för att installera en ny ledamot av det germanska parlamentet: den svenske författaren Jan Sundberg, före detta motståndsman med tjugo år i straffläger, i dag nazistisk hovpoet.
I Speers germanska rike handplockas den politiska ledningen bland konstnärer och författare, eftersom dessa enligt hans erfarenhet inte söker makt, utan bekräftelse. Som han själv formulerar det: ”Mina författare har gett upp sina anspråk på förment frihet för att få uppleva något ännu större: vad det är att tillhöra en elit, en exklusiv grupp.”
Efter att ha kommit över en av Sundbergs gamla ”bålböcker” väcks Thomas intresse, och han kontaktar honom för en intervju i sin idrottsspalt. Det blir ett möte som ställer Thomas livshistoria på huvudet och kullkastar hans lojalitet mot den ariska ideologin.
Hos en slarvigare författare skulle ett sådant upplägg helt säkert leda ut på moralismens breda väg: nazismen visar sig förkastlig inte för att den är fel, utan för att en romanperson känner sig lurad. Men Tony Samuelsson girar skickligt bort från sådana enkla poänger: hans roman är ingen ont-och-gott-saga.
Den är över huvud taget inte ute efter att formulera en kritik mot nazismen. Snarare är den en undersökning av under vilka förutsättningar en sådan ordning blir möjlig.
Som sådan är den långt ifrån ljus. Allt som krävs, tycks Samuelsson mena, är en tillräcklig maktbas och en tillräckligt privilegierad elit. Resten är en följd av människors anpassningsförmåga och försörjningsbehov.
Romanens Jan Sundberg – en lätt förklädd Stig Dagerman – berättar i en central passage om hur han en gång drog sig upp ur en vak utan att vara medveten om vad han gjorde. Först efteråt insåg han att han måste ha använt sig av ett par broddar som han hade liggande i fickorna.
På samma sätt, försöker Sundberg säga, använder sig människor omedvetet av det som står till buds för att rädda sig. Och på samma sätt slutar även Thomas som en tragisk gestalt. För honom är motstånd inget alternativ. Hans enda möjliga svar till ett samhälle som står i begrepp att stöta ut honom blir att stöta ut sig själv.
”Riktiga böcker börjar när de är slut”, skriver Karin på ett ställe i sin dagbok, och visst, ”Jag var en arier” är i den bemärkelsen en ”riktig” bok. Det känns över huvud taget lyxigt, nästan lite högtidligt att på svenska läsa en roman som så oförväget griper ut över den nationella horisonten.
”Jag var en arier” sträcker sig mot en vidare, europeisk offentlighet, där den vill ställas bredvid verk av författare som Martin Amis, Jonathan Littell, rent av Harry Mulisch …
Och nej: jag tycker inte Tony Samuelsson behöver skämmas för sig i det sällskapet. Likt ovanstående har han sina svagheter, främst kanske en viss jämnhet i stilen som i längden kan bli aningen enahanda.
Å andra sidan uppfattar jag just denna jämnhet som ett ytterst medvetet realistiskt grepp som tillsammans med de nyanserade porträtten, de fint utmejslade detaljerna och den omsorgsfulla miljöteckningen bidrar till den atmosfär av normalitet som är helt avgörande för att den här fiktionen ska fungera. Att utse årets viktigaste svenska bok är alltid svårt, men här är utan tvekan en av dem.
Visar 1-10 av 50. Per sida:
Eftersom DN Kulturs recensent inte alls nämner frågan, tror jag på Nils Schwartz. Om Samuelssons påhittade tillägg till historien hade inträffat, hade det bl a regnat atombomber över världen och ingenting hade blivit som det är i Samuelssons bok. Konstruktionen är lika intellektuellt givande som "Om jag vann 1.5 miljarder på italienskt lotto". Då finns det verkliga problem som är mer angelägna att ta upp, t ex DN Kulturs destruktiva flumvänsterattityd och skambeläggningsmani. Med en mindre framstående författares benägna hjälp har DN Kultur för n:te gången har velat skambelägga Sverige för nazistsamröre och nazistsympatier. Att recensionen illustreras med svenska gymnaster vid Berlinolympiaden 1936, som inte kan ha ett skvatt med bokens handling att göra, ska uppenbart leda tankarna till ett nazistvänligt Sverige. (Se även mina kommentarer om boken "Carin Göring skriver hem.) Nu väntar vi bara på DN Kulturs gigantiska haussning av superskambeläggaren Arnstads nästa storverk.
patrik blom, 11:58, 24 augusti 2009. Anmäl
Expressens recensent Nils Schwartz ställde samma frågor som jag, om hur bokens kontrafaktiska konstruktion ser ut och om den är trovärdig. Är den inte trovärdig är det som sägs om det nazistiska Sverige på 1970-talet inte intressant att begrunda och försöka lära sig något av.
Schwartz konstaterar att berättelsen är så orimlig att "det håller inte som kontrafaktisk fantasi. .... Därmed blir detta romanbygge ett hus utan grund., Dess retroaktiva satir får inget fäste i samtiden. Dess framtidsalarmism slår ingen rot i det förflutna. ... Innanför det kontrafaktiska ramverket finns visserligen en habilt berättad historia om ett ungt par där han är medlöpare och hon motståndare till diktaturen. Men vad hjälper ett snyggt utfört simhopp om det inte finns något vatten i bassängen?"
Samuelsson tycks ha behövt en grundkurs i det faktiska innan han gav sig på det kontrafaktiska.
patrik blom, 20:54, 23 augusti 2009. Anmäl
Medan DN Kultur intresserar sig för vilken plastikkirurgi som hade förekommit om Tyskland vann andra världskriget och Sverige var nazistiskt, frågar jag mig hur bokens kontrafaktiska konstruktion ser ut, och om den är trovärdig. Det vore ju meningslöst att skriva en bok om Sverige på 1970-talet under förutsättningen att San Marino besegrade Sverige under Napoleonkrigen, eftersom det är så totalt orealistiskt. Men är det mer "realistiskt", dvs möjligt att föreställa sig, att Tyskland vann andra världskriget, att Speer så småningom blev Führer, och att Stor-Germanien fortfarande fanns kvar på 1970-talet? När-var-hur lämnar skildringen det historiskt korrekta och blir kontrafaktisk, och är det "trovärdigt"? Annars lär det som sägs om det nazistiska Sverige på 1970-talet inte heller vara "trovärdigt". dvs inte intressant att begrunda och försöka lära sig något av. Jag ska naturligtvis skaffa boken, men frågar ändå dem som har läst den.
patrik blom, 14:37, 22 augusti 2009. Anmäl
I lördagens papperstidning ställer en DN-medarbetare tre föga intelligenta frågor till författaren om bokens handling. DN-medarbetaren tror bl a att det har funnits dikutaturer som inte fogar in konstnärer i sin maktapparat. Vidare är anledningen till att Speer är Führer att "om alla var som han ... hade de kanske vunnit kriget". Vad är det för trams? Boken bygger ju på att tyskarna vann kriget! Och så får vi genom den pigga DN-medarbetarens frågor veta något om arisk plastikkirurgi, verkligen högintressant i samband med kontrafaktisk historieskrivning!
patrik blom, 12:57, 22 augusti 2009. Anmäl
De här kommentarerna kan ha varit något av det mest absurda jag har läst på länge. "Arier betyder någonting annat! "Sverige var inte nazistiskt på sjuttiotalet?!" Boken utgår från fiktiva händelser. Påhitt, ni vet. Och naturligtvis utifrån den terminologi som hade varit förhärskande om det samhälle som stipuleras hade blivit verklighet.
Johan., 05:57, 22 augusti 2009. Anmäl
Henrik, den bok som recenseras och diskuteras är kontrafaktisk, den beskriver saker som inte har hänt som om de hade hänt. Men du har rätt i att det intellektuella klimatet i 70-talets Sverige kan beskrivas som naivt kommunistiskt. Tyvärr är det arvtagarna till denna naiva kommunism, nu med stora inslag av lögner och bondfångeri, som dominerar "kulturdebatten" i Sverige idag, utifrån sina bastioner DN Kultur, Aftonbladet och SvT+SR.
patrik blom, 21:30, 21 augusti 2009. Anmäl
70-talet var inte speciellt nazistiskt, det var naivt kommunistiskt. Mina föräldrar hade en bekant som satt och predikade om hur bra Stalin var. Hur kommer det sig att våra kära kulturpersoner och journalister alltid "glömmer" det?
Henrik, 17:52, 21 augusti 2009. Anmäl
Det blev ju en ganska livlig diskussion med anledning av en bok som ingen av kommentatorerna förmodligen hade hunnit läsa än. Själv kände jag inte ens till författaren. Nu vet jag emellertid att han har fått priser av den intellektuellt förstelnade konsumentkooperationen och av den intellektuellt förstelnade fackföreningsrörelsen (LO). Tydligen uppskattas han av sossepampar, troligen mer än av dem som pamparna pampar över. Sossepamparna gillar säkert papperstidningens fantastiska rubrik på recensionen, "Både viktig och riktig". Äntligen oförfalskad " pravda", som ju betyder "den påbjudna sanningen", inte "sanningen"! Här bedrivs tammetusan "riktig" kontrafaktisk historieskrivning! Som är viktig! Så förenas - tillfälligtvis? - flumvänsterns politiska korrekthetsterror med betongsossepamparnas förvrängda demokratisyn.
patrik blom, 14:07, 21 augusti 2009. Anmäl
(forts) .... Guderians pansarkilar o dyl. Och så var det alltså belägg för orsakssamband som jag efterlyste.
patrik blom, 23:26, 20 augusti 2009. Anmäl
Tack Stefan för svar. Din Wikipedialänk gick till denna utsaga: "Sverge är alltjämt ett klassamhälle, där de stora massorna leva i betryck och otrygghet. Sverge är ännu icke det goda hemmet för alla svenskar. För att det skall kunna bli detta måste det helt erövras av och åt folkets stora massa. … Sverge åt svenskarna - svenskarna åt Sverge!
Under ett tal vid ett socialdemokratiskt valmöte 1924". Den privatperson som levererat detta till Wikipedia kan tydligen inte stava till Sverige och formulerar sig konstigt. Och det framgår väl klart att "Sverge åt svenskarna ...", om nu Per Albin Hansson har sagt det, syftar på att landet "ägdes" av en liten minoritet besuttna i stället för av svenska folket. Det handlar alltså om ekonomisk utjämning snarare än om nazistiskt Volksgenosse-tänkande. Beträffande det tyska militära nytänkandet, t ex Blitzkrieg, så gällde det offensiva operationer. Det svenska försvaret, helt inriktat på defensiva operationer, kan knappast ha influerats alls av Guderi
patrik blom, 23:23, 20 augusti 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
