Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Torbjörn Flygt: Flyktväg

Torbjörn Flygts ”Flyktväg” är en välskriven vision av vad det nuvarande samhällsläget kan leda till.
Torbjörn Flygts ”Flyktväg” är en välskriven vision av vad det nuvarande samhällsläget kan leda till. Foto: Hans Jonsson

Kan kråkor frysa ihjäl i luften och falla ned döda? Just detta händer i Torbjörn Flygts nya roman om krigets helvete i ett centraleuropeiskt land några år fram i tiden.

Bilden av den döda kråkan är central. Kriget är som den obarmhärtiga kylan – en sorts naturkraft. Familjer krossas, egendomar tas i beslag, flyktingar förföljs och placeras i omänskliga läger.

Stämningen i romanen är plågsam och suggestiv, obrutet ångestladdad. Inte ens när kriget är över blir det bättre – plundringar och våld fortsätter samtidigt som hemvända soldater hasar omkring på bygden, lemlästade och stukade, som posttraumatiska spillror utan själ.

Huvudpersonen Hart, en ung och egenartad pojke med gomspalt och någon form av funktionsnedsättning, lever med sin mamma och sina systrar på en enslig gård. Pappan är inkallad och ingen utom Hart vet vad som har hänt med honom. Redan i början av boken anländer ett par utmärglade flyktingar till gården, en mamma och hennes dotter. Trots meningsskiljaktigheter i familjen och stora risker för alla inblandade får flyktingarna bo kvar i lönndom.

Den stora behållningen är värmen mellan personerna. Relationerna är komplexa. Till och med pojkens vänskap med sin hund är trovärdig, trots att konstellationen ensam pojke med hund är en total kliché, och trots att hunden senare råkar ut för exakt det som hundar brukar råka ut för i krigsskildringar med våldgästande soldater.

”Flyktväg” är en välskriven skräckvision av vad det nuvarande samhällsläget kan leda till. Men jag har också problem med den. Jag är osäker på vad boken vill. Visst, den handlar om hur viktigt det är med empati. När kriget kommer inträffar en sorts hjälpsamhet. Därmed blir hopplösheten uthärdligare. Men det tragiska är att varken empati eller inlevelse i våldets fasor hindrar eller stoppar krig. Om ett krig upphör beror det på pengar och politik.

Grundidén med boken – renodlat engagemang i individuellt lidande – är därför aningen besvärlig. Tanken på kriget som abstraktion i stället för som politiskt maktmissbruk är för bekväm. Makten går inte att urskilja. Ingen anstränger sig för att analysera situationen, förstå strukturen eller göra motstånd i stor skala.

Det kan förstås vara ett medvetet valt stilgrepp att låta kriget fungera som ett väderfenomen. Men att människor känner maktlöshet och mår för jävligt i krig är inte precis någon nyhet. Utsattheten hos den lilla människan gestaltas på ett inlevelsefullt men förutsägbart sätt, som uppgiven klaustrofobi.

Texten blir på så vis en planlös anklagelseakt. Som läsare känner man en vag skuld.

I det läget bör man komma ihåg att det finns kvalitetsskillnader inom kategorin Litterärt självpisk. Alla författare kan skriva texter ur en känsla av att de själva skäms. Men bara den skickliga författaren kan överföra självpisket till läsaren. Det kan Flygt. Att världen är ond är på något vis mitt fel, även om jag inte fattar hur. Den här romanen får mig att känna mig som en syndare utan redskap för bot och bättring.

”Flyktväg” är alltså välgestaltad och vacker men samtidigt politiskt naiv på ett masochistiskt vis. Jag förstår ingenting av skeendet bortom gården och känner mig dummare än jag borde behöva vara i förhållande till den allomfattande katastrofen. Jag rycks med men blir snarare deprimerad än motståndskraftig. Jag blir en medlidande voyeur.

Min slutsats blir att ”Flyktväg” inte är avsedd för läsare som vill söka politiska förklaringar och lösningar. Den är snarare skriven för deltagarna i ett självspäkande gisseltåg.