I maj 1871 skrev sextonåringen Arthur Rimbaud två av världslitteraturens mest kända brev. På svenska kallas de omväxlande för ”siarbreven” och ”skådarbreven”. Den franska benämningen är ”Les lettres du voyant”.
I breven proklamerar Rimbaud att en författare måste satsa allt för att vara värd namnet. ”Diktaren gör sig till skådare genom en långvarig, gränslös och medveten desorganisation av alla sinnen”, skriver han. Detta innebär ”en obeskrivlig tortyr under vars tryck diktaren måste uppbåda all sin övertygelse och all sin styrka; under vars tryck han förvandlas till den främste av sjuklingar, av brottslingar, av fördömda och den mest framstående av alla vetenskapare”.
Nutidens författare håller sig sällan med lika tuffa arbetsbeskrivningar, och det skall man nog vara glad för.
Även på Rimbauds tid var en överväldigande majoritet av författarna stillsamma kontoristtyper. Vi bara inte minns dem så noga som vi minns ett enstaka bokstavsbarn som unge Arthur.
Det är påfallande hur illa författare klär i flock. Den romantiska urbilden av ett enskilt, fritt verkande diktarintellekt gäller fortfarande i stor utsträckning. När de senaste litterära manifesten publicerades på dessa sidor tidigare i år gav de därför ett lite avigt intryck. 32 välkända författare som undertecknar en text där de ger varandra ansvarsfrihet – kändes det inte en aning som en bolagsrapport?
Visst vilar en stor del av modernismen på konstnärliga grupperingar av olika slag, men det har oftast varit fråga om ett slags skyddssökande i karriärens början som de medverkande författarna gärna tar avstånd ifrån sedan etableringen blivit ett faktum.
Den smarta, nyktra och propra författarmajoriteten i all ära, men fortfarande kastar outsidern sin skugga över författarrollen. Det där som Arthur Rimbaud talade om, och romantiker före honom och andra författare långt före romantikerna gestaltade. Att som en del av författarkallet utsätta sig för ”alla kärlekens, smärtans och vansinnets former”. Idén är att söka bortom gränserna och gärna göra sig till paria i samhällets ögon: brottsling, dåre eller pestsmittad.
Det finns nutida, svenska exempel.
Christian Lenemarks nyutkomna avhandling i litteraturvetenskap heter ”Sanna lögner. Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering”. Här studerar Lenemark hur de bägge författarna var för sig har inlett symbiotiska förhållanden med press och etermedier med resultatet att deras litterära verk har blandats samman med deras biografiska dito.
Som när Carina Rydberg inför publiceringen av den ”Den högsta kasten” 1997 noggrant förberedde publiken på det utlämnande självbiografiska materialet i boken.
Eller när Stig Larsson i och med diktsamlingen ”Natta de mina” från samma år för öppna spjäll drog in sin sedan länge mytologiserade, biografiska person i verket.
Lenemark följer föredömligt och noga bemötandet av de två författarna, reaktionerna och komplikationerna som rent teoretiskt uppstår när ett berättarjag blandas samman med författarens biografiska jag.
Följande mediedramaturgi straffade både Rydberg och Larsson mer eller mindre ut sig; passerade gränsen för det riktigt acceptabla och blev till nästan hotfulla solitärer. Rydberg med sina besatta hämndorgier på verkliga, namngivna människor som hon hade ett gott öga till; och Larsson med sin allmänna apparition, tveksamma vandel och tveklösa snobbism.
Både Rydberg och Larsson har under 2000-talet letat sig tillbaka i riktning mot det etablerade. Lenemark konstaterar att utfallet har varit lite olika, vilket beror dels på kön, dels på respektive författares kulturella status före det självvalda avfallet. Rydberg, skriver han, kom att förbindas med ”det som av många ansågs, och fortfarande anses, som något av det lägsta i kulturellt hänseende: dokusåpan”.
För Stig Larsson däremot, gäller att även om han ”kommit att gå under beteckningar som den svenska litteraturens enfant terrible eller bad boy, har hans position i det högkulturella kretsloppet förblivit oanfäktad”.
Självklart är det så, att rollen som litterär outsider av hävd är en manlig roll. Sällan är könsmakten så naken som i sådana här sammanhang. När kvinnliga författare prövar outsiderrollen bedöms de vara i bästa fall äckliga och låga, i de flesta fall mer eller mindre sinnessjuka.
Två uppmärksammade fall av fiktionsförvirring som egentligen inte ingår i Lenemarks område men som han ändå nämner i sammanhanget är förstås Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” (2007) och Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” (2008). Två böcker vars författare skriver i eget namn och som handlar om och i flera fall skandaliserar verkliga personer. Medan Lundgren i och med sin avgjort intressanta roman riskerade allt, riskerade Norén med sin skildring av en borgares vedermödor ingenting.
En annan fascinerande bok om en annan, alldeles särskild sorts outsider, är Torbjörn Forslids och Anders Ohlssons ”Fenomenet Björn Ranelid”.
Det faktum att alla vet vem Björn Ranelid är, har mindre att göra med hans romaner: alla vet att han är författare, betydligt färre skulle kunna nämna titeln på något av hans verk. Vi möter såväl mediestrategen som författaren Ranelid i de två litteraturforskarnas bok. Det är en infallsrik studie, oavbrutet intressant och tillgänglig för alla och envar.
Jag tänkte att jag skulle placera Ranelid i den moderna, svenska outsidertraditionen – men han är alldeles för säregen för att passa in där. Inte heller har han på allvar straffat ut sig för att kunna verka ur en mer obunden position. Han är helt enkelt älskad av många och allra mest av sig själv.
Ranelids patosfyllda hyllande av kvinnan kan exempelvis reta – och har retat – många. Men Stig Larssons famösa uttalande om att ”alla män tänder på 13-åriga tjejer” väcker helt andra reaktioner. I det första fallet kan man le generat av den naiva patetiken; det andra har lockat fram den sortens äcklade reaktioner som annars brukar förbehållas kvinnliga författare.
Så visst finns det tidningsankor som vaggar sin egen väg bort från den svenska allmänna badplatsen. Men i vårt skandalmättade sekel krävs det mycket av en författare som verkligen vill paria – en som vill följa den sufiska väg till insikt som i mycket liknar Arthur Rimbauds recept. Sufismen är i all korthet en islamitisk mystisk tradition och Carl-Göran Ekerwald har en gång beskrivit dess metod så här:
”Eftersom själviskheten frodas i medgång och pinas i motgång, så gäller det att vända upp och ned på gängse värderingar. Att vara sedd över axeln, förkastad och förnedrad – det är en nåd att bedja om_ _ _ Verklig ära finns i de utstöttas ghetto.”
Ett sätt att skaffa sig en sådan ära i dag kan vara att hänga ut sina älskares och vänners svagheter. Ett annat är att antyda att man är pedofil. Garanterat effektivt är också att, som den klart sufistiskt influerade poeten Mohamed Omar gjorde häromveckan, liera sig med antisemiter och historierevisionister. Omar har tveklöst desorganiserat sina sinnen enligt Rimbauds instruktioner och han är i och med detta så förkastad som en sufier någonsin kan vilja bli. Man får hoppas att han når verklig ära så småningom.