Det är trångt i mitten. Vilken tradig formulering. Decenniets värsta politiska klyscha, eller hur? Ändå passar den precis när man läser Torbjörn Nilssons reportagebok ”De omänskliga”. Den formuleringen, och en bild, tydlig som ett fotografi: Där står ledarna för de sex största partierna precis vid mitten av en stor gräsplan och gräver i en tunna. Ute på kanterna är det tomt. De gräver och gräver, men inte verkar de hitta något. De åtråvärda resterna av 1900-talets stora sociala och politiska rörelser sägs ligga i den där tunnan, men innehållet är borta.
Den ideologiska mittfåran är en soptunna och den är tom. Nilsson, som till vardags är politisk journalist på veckomagasinet Fokus, lyckas i sitt tredelade reportage på ett elegant vis demonstrera vad som gått galet i svensk politik under de senaste tio femton åren. Kanske till och med mer än så. Kanske lyckas han i farten sätta fingret på vad som har hakat upp sig med själva demokratin? I alla fall går han i land med konststycket att beskriva hur en ny generation svenska politiker tänker, hur de har fostrats och hur vissa av dem småningom har gått moraliskt vilse. De som är de omänskliga. Tre berättelser alltså, om hur makt korrumperar och om hur jakten på status och framgång deformerar dem som säger sig representera folket.
För vad händer egentligen i svensk inrikespolitik mellan 1995 och 2010? Folkpartisterna gör dataintrång i valrörelsen 2006. Den smutsiga maktkampen inom SSU leder i stort sett till att ungdomsförbundet krossas. Spelet om FRA-lagen går fruktansvärt hårt åt en hel rad unga, idealistiska riksdagspolitiker.
Händelserna verkar inte hänga ihop, men de tecknar ändå ett mönster. Betraktat på avstånd beskriver detta politikens kris och utflyttandet av makten till andra instanser, denna förflyttning som unga spelare försöker stoppa eller åtminstone skjuta upp med metoder som andra skulle kalla smutsiga.
Nu påstår inte Torbjörn Nilsson att ohederligt kampanjande är ett nytt fenomen. Hans bok är full av historiska exempel, från både in- och utrikespolitiken, på hur förtal, ryktesspridning och personförföljelser tillhör vardagen för dem som arbetar med politik. Enda förändringen på senare år är nya medieformer som gör det möjligt att nå fler personer snabbare. Och det visar sig göra all skillnad i världen.
”Mer än något annat är politik ett hantverk, ett gammaldags skråväsende”, skriver Torbjörn Nilsson. ”Det finns ingen skola som lär ut hur man ställer en propositionsordning, ingen utbildning i förtroendekunskap, ingen undervisning om hur man knackar dörr. Den som vill bli politiker får snällt börja som lärling.”
Kanske är det där skon klämmer. Nilsson skildrar en generation blivande makthavare som bokstavligt talar står och frustar av iver att få komma fram i rampljuset. Inget konstigt med det. Om unga de senaste decennierna har drömt om kändisskap, programledarjobb och snabba cash, finns det väl inget som säger att just politiker skulle vara annorlunda?
Bristen på tålamod verkar ha varit kännetecknande för den karriärsugna unga folkpartist som under lunchpauserna loggade in på Socialdemokraternas intranät och läckte informationen till partiledningen. För att inte tala om de SSU:are som fuskade med medlemsregister, ägnade sig åt lokala smutskastningskampanjer och satsade all energi åt att bekämpa andra SSU:are i stället för sina egentliga politiska motståndare.
I de snabba framgångar som nås genom bloggande och dataintrång, nätmobbning och chattande på olika nätfora ligger tomheten och lurar. För den som inte har riktig kontakt med väljarna, som inte har gått den långa vägen, inte lärt sig hantverket, inte har någon övertygelse, finns många falluckor. Vips! öppnar sig en och man trillar dit.Och tittar man bara till individerna – de som misslyckats och bestraffats eller de som ljugit och kommit undan med det – kan man tro att politik handlar om enskilda val.
Men så är det inte. Det är naturligtvis ingen slump att Socialdemokratiska ungdomsförbundet begår självmord i en tid då klassidentiteterna är i gungning. Striderna i SSU stod ju mellan ”högerfalangen” och ”vänsterfalangen”: traditionsbundna sossar som utvecklat medelklassvärderingar mot radikaliserade nya sossar med proletära invandrarbakgrunder.
Det är heller inte någon slump att medlemmar i Liberala ungdomsförbundet de senaste åren börjat bete sig som om de tillhörde någon konstig amerikansk sekt (idolen framför alla har hetat Karl Rove, George W Bushs ökända spindoktor). Folkpartiet kämpar ständigt för sitt existensberättigande i den nya eran. Moderaternas gradvisa intagande av den politiska mitten kan betraktas som dödsstöten för partiet.
Om man kan rikta någon kritik mot ”De omänskliga”, så är det just att den inte sätter de små händelserna i ett större sammanhang. Men det är heller inte meningen. Som den skicklige reporter Torbjörn Nilsson är visar han endast valda bitar av terrängen – själva kartritandet, eller pysselbyggandet eller vad man nu vill kalla det, får läsaren själv bistå med.
Och det gör man så gärna.