Under en period kändes det nästan som om Sverige ignorerade norsk litteratur. Men så hände något för ett tiotal år sen. En rad yngre författare, exempelvis John-Erik Riley, Hanne Ørstavik, Tore Renberg och så småningom Karl-Ove Knausgård, tog sig över fjällkedjan och intressanta norska böcker intog plötsligt en självklar plats i den svenska litterära offentligheten. Barn- och ungdomslitteratur brukar tyvärr färdas både långsammare och försiktigare, men även de böckerna började dyka upp. I dag får man räkna Stian Hole och författarparet Gro Dahle/Svein Nyhus som riktiga lågoddsare till Almapriset, medan samtida norska ungdomsboksförfattare hyfsat väl finns representerade på svenska.

Tore Renberg, född 1972, är en författare som prövat på de flesta litterära genrer, tillika varit programledare i tv. Nu introducerar det intressanta Göteborgsförlaget Kabusa Böcker honom som bilderboksförfattare med ”Ge järnet, Ina”.

Ina och Hasse ger sig ut i skogen en kall vinterdag för att hugga ned ett träd. Ina, en kompetent och rättrådig storasyster, tar hand om yxan, medan Hasse, en entusiastisk lillebror med stort intresse för traktorer, hänger med. Och det ser ju så bra ut när Ina svingar yxan, men vad händer med alla djuren när yxan träffar trädet? Med små medel och stor tajmning blåser Renberg liv i berättelsen och utvinner en och annan komisk poäng utan att bli flabbig.

Ändå är det här Øyvind Torseters bok. Om Stian Hole i sina Herman-böcker tagit steget ut i datortekniken och arbetar fram stämningsmättade bilder i photoshop, så har Torseter klivit åt ett helt annat håll – till traditionen av hantverk, i betydelsen handarbete. Med utklippta och tillvikta pappersfigurer bygger han upp scenografiska interiörer och landskap som han sedan fotograferar av.

Fascinerad växlar jag hela tiden mellan ett mer tvådimensionellt betraktande av en bildsatt berättelse och ett försök till tredimensionellt betraktande av ett hantverk – hur har han gjort? Titta till exempel på när Hasse spårar sig fram genom en reva i papperet, eller på de vita kartongbitarna med bläckstreck som ligger staplade i en vedlår. Luta sedan huvudet tillbaka och se dem för vad de är – nysnö och björkved. Det är så flott att få göra de där små glidningarna gång på gång.

Jag önskar att vår nyfikenhet på norsk litteratur nu kunde leda till en gemensam bokmarknad och ett fritt distributionsflöde av böcker länderna emellan. Varför begränsa oss? Skillnaderna mellan språken är ju hart när dialektala.