Torgny Lindgrens nya bok heter ”Minnen”. Den inleds med en anekdot – om en författare som blir uppmanad av sin förläggare att skriva ned sina minnen. Förläggarna avlöser varandra, generation efter generation. Under tiden hinner mannen skriva många böcker, ryktbarheten växer, resorna till utlandet blir bara fler. Sex förläggare har han haft, tror han i alla fall, och alla sex säger: du måste skriva dina minnen.
Men om man inte menar sig ha minnen? Om ens liv tycks sakna form, kanske till och med mening? Om ens levnad vägrar att bli till en roman, bara till en räcka noveller, kanske inte ens särskilt konstfärdigt gjorda? Om livet har levts i likgiltig förundran? Om ryktena om jagets betydelse är betydligt överdrivna? Om jaget mest är en samlande idé? Om det bara är den egna döden som kan skänka kontur, åtminstone nödtorftigt, åt alla de dagar som lagts till dagar under den tid som kallas ett liv?
Nu är boken här. Tvåhundratolv sidor minnen nedtecknade av mannen som säger sig sakna minnen men som levt stort på sin inbillningsförmåga och en och annan hallucination. Han påstår sig rent av ha lyckats hallucinera sig bort från sammanträden i Svenska Akademien för att så sväva suveränt strax under takstolarna, många meter ovanför de övriga ledamöternas huvuden. Det verkar inte ha varit en oäven upplevelse, detta att vara svävande ledamot. Men ett är säkert: ögonblicksbilden är ett finurligt svar på den obligatoriska frågan om hur det är att sitta i Akademien. Vill han vara utan dessa hallucinationer? Alls inte.
Kanske är detta Torgny Lindgrens sista verk, kanske inte. Allt slutar med att bokens huvudperson räcker över manuskriptet till sin förläggare, den vackra, kloka och på köttgryta begivna förläggaren. Svårmodet slår till, cirkeln är sluten, under tiden tilldrog sig: ett liv.
Det är de äldre herrarnas år i år, åtminstone de manliga akademiledamöternas år. Kjell Espmark och Per Wästberg har givit ut sina memoarer, och nu är det alltså Tor-gny Lindgrens tur. Tre herrar, tre böcker, en provkarta på olika sätt att förhålla sig till det förflutna.
Vem är jag? Varför? Hur blev det som det blev? Om Espmark ägnar sig åt en moraliskt inriktad självrannsakan och gör en poäng av att skärskåda sina minnesbilder för att kunna uppvisa att de förbluffande ofta ljuger, och om Wästberg till stor del ägnar sig åt att återberätta och gärna återanvänder gammal korrespondens, ja, vad gör då Torgny Lindgren?
Han gör dödsmasker. Han gjuter gips över sättningarna i nuet, sekunderna av flyende liv innan bilden fixerats, ögonblicken där anden ännu flämtar. Det är ingen slump att Lindgren porträtterar en dödsmaskmakare. Han dyker upp på ett konditori i Djursholm, äter gräddbakelser medan det vita dammet skälver i näsborrarna, teoretiserar över realismen, tämligen strängt. Han kunde vara hämtad ur en roman av Thomas Mann, denne man som behärskar konsten att anbringa kalciumsulfatdihydrat över de nyligen avlidnas anletsdrag.
Men mest av allt fungerar gipsmakaren som en sinnebild för Lindgrens egen litterära metod. Snart tar något annat över, döden eller det blinda livet eller allt okunnigt folk som inte förstår att pölsan inte bara är pölsan utan en anrättning nära besläktad med nåd, också etymologiskt sett.
Sedan återstår förstås den besvärliga frågan. Hänger ögonblicken ihop, liksom undertill?
En stund vid ett kafébord tillsammans med en författarvän och ett glas rusdryck. Modern som ligger på sitt yttersta och talar om väderlek och vikten av varma kläder. Göran Tunströms och Torgny Lindgrens allt annat än triumfatoriska irrvandringar i Paris. Köttgryta gjord på innanlår, torrt vitt vin, rotfrukter, lök och äpple. Ett skrattretande sovjetiskt monument över en stor författare, så skrattretande omfångsrikt att själva naturen är för evigt förändrad. Den tillgivna hundens ögon. Thomas Manns dagliga rutiner. Lärdomsgiganternas otippade beteende i Börssalens korridorer. Mulna himlar över schweiziska sjöar. Faderns tacksamhet över kroppen som tjänat honom så väl, händerna, ryggen, benen. En västerbottnisk författare som finner hugsvalelse i en uppstoppad räv, det vill säga en målning av Bruno Liljefors. Logopeder, neurologer, själsläkare.
Sådär kunde man fortsätta. Hänger det då ihop? Har de något att säga oss, alla de många dödsmaskerna? Eller är det bara en hop enskilda prosastycken, konstfullt anspråkslösa på det där sättet som bara Torgny Lindgren kan?
Trevande kan den verka, denna bok, åtminstone första hälften, lite grann som en hund som sniffar sig fram mellan lyktstolparna. Och någon gång kan man känna författarens överförtjusning i de egna katalogerna och anekdoterna och, ja, den saktmodiga munterheten.
Men så börjar man upptäcka att någon håller hunden kopplad där hon kryssar sig fram. Kort sagt: man börjar se mästarens hand. Gipsresterna under naglarna. Det vita dammet i näsborrarna. Och man ser med ens hur sinnrikt arrangerad boken är, hur den långsamt växer in i sin egen komposition, hur förgänglighetens rottrådar letar sig fram i stort sett överallt. Jaget må vara ett dimmoln och existensen må sakna form, men i Torgny Lindgrens händer blixtrar det levda livet förbi som i en dubbelexponering, det egna livet och andras, på en gång faktum och förundran, svar och rebus, köttgryta och ande. ”Minnen” är ingen stor bok. Torgny Lindgren har väl aldrig velat skriva stora böcker. Men det hindrar inte att ”Minnen” är storartad läsning. Riktigt storartad.