Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Tove Folkesson: Ölandssången

Tove Folkesson avslutar sin trilogi med en hemkomst.
Tove Folkesson avslutar sin trilogi med en hemkomst. Foto: Magnus Hallgren

Finstämt vuxenblivande. I Tove Folkessons Ölandssång har ungdomen gått förlorad.

ROMAN
Tove Folkesson
”Ölandssången”
Weyler förlag, 191 sidor

Foto: Det är närmast en urberättelse. Någon ger sig av för att erövra något sannare och mer storslaget, men finner inte det riktiga livet förrän hon återvänder till alltings början. Det är dessutom en berättelse som gjord för vår rätt osköna tid, där blicken ständigt ska vändas inåt och bakåt, där släktforskning är mer populärt än någonsin och tv-satsningar som ”Vem tror du att du är?” antyder att ursprunget och det förflutnas bestämning bär på avgörande svar.

Med debuten från 2014 blev Tove Folkesson ett fenomen, som nominerades både till Katapultpriset och till Sveriges Radios romanpris. Hennes kaxigt desperata flickgestalter med minishorts och tunga lager ögonskugga är verkligen lysande generationsfigurer som dröjer sig kvar i den svenska samtidslitteraturens kabinett. Och när Folkesson nu avslutar sin trilogi om Eva Zackrisson – hon som är bräcklig ”som en sprödbakad dröm” men också kapabel och hungrig – är utgångspunkten mycket riktigt en symboltyngd hemkomst.

De språkliga eruptionerna från särskilt ”Kalmars jägarinnor” har ersatts av en lyrisk och sångbar prosa där tempo och temperament har slipats ner.

Det är de kursiva undantagstillstånden ur ”Kalmars jägarinnor” och ”Sund” som nu kliver fram i förgrunden, de som befolkas av mormor Stickan och andra släktingar, vidsträckta strandängar och den öländska bygdens konflikter. Eva ska studera stilfigurer på runstenar för en uppsats, och på fickan har hon ett psykiskt sammanbrott och en ärvd nyckel.

Det har blivit tid för uppgörelser, dags att gräva bland anteckningsböcker och lyssna på gamla hemligheter; saker ska en gång för alla benämnas och förlösas. Och i mötet med ursprungets och släktens begravda sorger får Eva syn på sig själv, med klar blick: ”Jag är vind. Lämnar inga spår, men när det gäller. Då kan jag välta hus. Bränna åkrar. Bära hand på berg. Sån är jag.”

Men om den stora behållningen med seriens två första delar var ett slags brist på riktning och symmetri som gav texten en jagande livsnerv, finns i ”Ölandssången” en inte alldeles lyckad strävan efter harmoni, efter att allt ska packas upp och falla på plats.

Liksom tidigare är texten marmorerad med sentenser från lyrik och populärkultur på ett sätt som i de flesta andra fall skulle bli lite kokett, rent av barnsligt. Men Folkesson har en sådan känsla för litterära samplingar att greppet fungerar och snarast fångar in en del av tidsandan, där lösryckta citat ur konst och kultur ständigt får fungera som identitetsskapande markörer.

De språkliga eruptionerna från särskilt ”Kalmars jägarinnor” har ersatts av en lyrisk och sångbar prosa där tempo och temperament har slipats ner. ”Ölandssången” ljuder som sprungen ur den svenska vistraditionen – en finstämd gestaltning av ett mänskligt vuxenblivande. Men genom läsningen av trilogins sista del löper också ett stråk av besvikelse över en klart mindre eggande, mindre skälvande tredje roman. Det är som känslan av att sakna själva ungdomen, som gått förlorad.