Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Tove Folkesson: ”Sund”

I Tove Folkessons ”Sund” irrar huvudpersonen Eva Zachrisson runt i jakt på ett jag.
I Tove Folkessons ”Sund” irrar huvudpersonen Eva Zachrisson runt i jakt på ett jag. Foto: Sofia-Runarsdotter/Weyler förlag

Hungrig prosa med ung livskänsla. I Tove Folkessons nya roman ”Sund” flyttar en ung tjej från småstaden till Stockholm och blir besviken. Malin Ullgren läser en roman med krängande stil och rolig prosa.

Roman

Tove Folkesson
”Sund”
Weyler

Ibland är ordens socio­logiska laddning inte helt uppenbar för ­någon annan än den som tänkt ut ordet – ändå förstår man. Handbollstjejer är ett sådant ord i Tove ­Folkessons ­romaner, i rosade ­debuten ”Kalmars jägarinnor” och i ”Sund”.

För huvudpersonen Eva Zackrisson är handbollstjejer kvinnor med smala läppar, blankborstat hår och ett förtjust förhållningssätt, som i ”Åh! Haloumi!”

Handbollstjejer är också en beskrivning av den egna känslan av misslyckande vid åsynen av en viss sorts femininitet, av att stå vid sidan om, med en trassligare psykologi och en både vagare och mer storslagen bild av hur livet ska levas.

”Sund” är en fortsättning på ”Kalmars jägarinnor”. Eva Zackrisson är alltså tillbaka, hennes tonår i småstaden är över, och nu ska ­världen, eller i alla fall Stockholm, erövras: Den värld av vita, svalkande arkitektkontor som hon ­använde i ”Kalmars jägarinnor” som en sorts happy place, en inre bild att vila i mitt i det intressanta men bökiga tonårslivet.

Den tonåriga Evas föreställning om den absoluta kontrasten till ciderfylla i en skinnsoffa visar sig svag i verkligheten. Det är inte bra på Arkitekturskolan. Människorna där är oroväckande lika Kalmars handbollstjejer.

Kring denna insikt, insikten om hur svårt det är att erövra allt och vara riktigt lycklig, vecklas romanen ”Sund” ut. Eva bryter ihop och går vidare, i jakt på ett jag och ett kall.

”Sund” är berättelsen om konstnären som ung kvinna kring millennieskiftet. ”Sund” är också en odyssé.

Eva Zackrissons irrfärder går till Kuba, till en svensk folkhögskola, till ett hårdveganskt kollektiv, till poesiskrivande och musikturné och till en livscoach med hög timpeng. Som hemmahamn finns Öland och sundet där pappa inte var en vanlig pappa, utan ”Havets Gud”.

Liksom i så många berättelser om en ung konstnär som vill ut i världen, byter plötsligt drömmarna plats med varandra; det åtrådda, vitsvala Stockholm blir plötsligt tomhet och intellektuell brist – hemorten återerövrar rollen som andens tillflyktsort, som känslans äkthet.

Tove Folkesson låter berättelsen och huvudpersonen kränga som en liten båt i grov sjö. Jag tycker om hennes sätt att berätta. Episoder och tidslager avlöser varandra och ligger omlott.

Riktningen är oklar och det finns ingen fulländad diagnos av den irr­ande Eva och hennes ärrbildning från uppväxten. Men en supande pappa som vägrar vara rädd om sig finns, och så denna ­(poetens) längtan till något som inte alltid vill framträda.

Folkesson skriver på en ställvis rolig och ofta hungrig prosa, som skapar bilder av livskänsla och nu. Ofta är det en tillgång – det är till­talande att läsa en berättelse som växlar tonlägen, blandar högstämdhet med rak skämtsamhet. Men ibland ligger orden som en dimma över skeendet, som om formuleringarna vore en sak för sig.

Kanske hänger glappet samman med det löst hållna, och trots att jag som sagt gillar den oklara riktningen, tror jag att romanen hade behövt några sura strykningar för att ge en tydligare ram till irrfärderna.

En ändå helt igenom samman­hållande kraft är just Eva Zackrisson själv. Genom henne lyckas Tove Folkesson anlägga en öppet sökande blick på sådant som annars lätt hälls in i lättköpt satirisk form. Men alla får en chans i ­hennes med­vetande, också svett­bastuscha­­manen Kenneth, och så ­öppnar sig romanen för livet och för läsaren.