Undergångens leende. Kajsa Ekis Ekman läser en klimatbok som ger en insikt i en dödslängtande, patriarkal kultur som håller på att ödelägga jorden.
Den brittiske journalisten Mark Townsend, årets miljöjournalist 1998, har länge försökt lyfta miljöfrågorna. I takt med att läget blir allvarligare och människor slutar lyssna, har Townsend blivit alltmer frustrerad.
Så han och advokaten David Glick provar ett nytt grepp. I stället för att skriva ytterligare en ”Så räddar du världen” gör de tvärtom.
Boken ”50 sätt att sabba planeten” är riktad till en koldioxidknarkande, miljöhatande person som inte vill något hellre än att få uppleva jordens undergång under sin livstid. Här presenteras alla tips för att snabba på den utvecklingen.
Townsend och Glick identifierar ekosystemets svaga punkter, lätta att slå till mot. Till exempel kan vi bli av med bina genom att sprida kvalster i bikuporna. Då kan stora delar av växtligheten kollapsa. Och vill du bli av med fisken – använd p-piller! Detta eftersom urinen blir full av hormoner, och när den sedan flyter ut i floder blir fiskarna oförmögna att föröka sig.
Ett annat tips är att infiltrera miljörörelsen och få dem att satsa på meningslösa kampanjer av typen ”fortsätt flyga, men plantera ett träd!”
Den som oroar sig över politikers klimatmedvetenhet lugnas. En ”lärdom för dem som eftersträvar ett miljöarmageddon: att lita på de folkvalda räcker långt.”
Och detta är bokens poäng: att visa på hur världens regeringar och storföretag agerar som om de läst boken, som om deras mål vore att förstöra planeten så snabbt som möjligt.
Först tycker jag att greppet luktar desperat nyskapande. Som de ”ironiska demonstrationer” som blivit på modet, när Greenpeace klär ut sig till djävlar och hyllar kolkraft. Ironi kan slå fel, eftersom vissa tar det på allvar. Dessutom är det obehagligt att läsa den hurtfriska tonen i kombination med uppmaningar att förstöra världen.
Men sedan inser jag att detta grepp tillåter dem att vidröra något mycket, mycket djupare. När den falska enigheten i klimatfrågan – ”vi vill alla samma sak” – dras bort, framträder en obehaglig sanning.
Här träder det miljöförstörande subjektet fram; naken, girig, egoistisk. Detta är hans osynliga guidebok som aldrig skrivits förrän nu. Snarare än en förklaring av kapitalismens mekanismer ger boken en insikt i en dödslängtande, patriarkal kultur som de facto håller på att ödelägga jorden.
Medlen är sofistikerade i sin illvilja. Som det brittiska försvarsdepartementets nya undervattensvapen, ”en akustisk version av atombomben”. Den stöter ut ett så våldsamt ljud att valar börjar blöda ur öronen. De ilar upp till ytan, får tryckskador och dör. Man förundras över en sådan vilja att förstöra.