Många manliga svenska rocklegender tycks på den senaste tiden ha utvecklat ett varmt förhållande till sina kök. Under vintern har Eldkvarns Plura Jonsson förevisat både sin kokkonst och sin kroppshydda runt sin spis i TV 8, och i slutet av förra året gav en av hans gäster, Lars Winnerbäck, ut en bok med tillhörande cd-skiva av den typ som kan spelas in just vid diskbänken, med bara en akustisk gitarr och några hummande haranger mellan låtarna.

Nu gör Ulf Lundell samma sak: en cd med elva låtar och en ensam gitarr. Kanske är den intimitet som köket eller hemmastudion erbjuder det slutgiltiga beviset på en framträdande plats i mediesolen? Ingen människa är en köksö.

Lundells nya, lågmälda skiva ligger symtomatiskt nog inbäddad i en av årets minst insmickrande bokvolymer, dold i en invecklad origamisk omslagskonstruktion, vilken i sin tur rymmer drygt 300 sidor prosalyriska texter, utan genrebeteckning eller informativa baksidestexter.

Kanske behövs det inte heller. Ulf Lundell har alltid sleven i samma gryta, oavsett om boken kallas roman, diktsamling eller – som förra årets genredebut – dramatik.

Också i ”En öppen vinter” finns den för Lundelläsaren bekanta växelrörelsen mellan det solbrända 50-talet och det mulnare 00-talet, mellan barndomens egnahemsbygge i Saltsjö-Boo, huset i Åre, en övernattningslägenhet i Aspudden, gården på Österlen och autobahn i Europa.

Huvudpersonen är förstås Ulf Lundell själv. Ingen idé att låtsas om något annat. Han tittar på damhandboll på teve och skriver den svenska lyrikens sannolikt första dikt om ett formel 1-lopp på Monza­banan, far ut i förströdda hyllningar till sina andliga förebilder, från Dylan Thomas till Hemingway och Rilke.

Den obundna formen i ”En öppen vinter” gör Ulf Lundell roligare att läsa än på länge. Det senaste årtiondets förbittrade tirader över sedernas förfall är nästan helt frånvarande (möjligen med undantag för en självdistanserad grimas mot språkförflackningen i P 1). Själv­ironin har tagit bitterhetens plats:

Jag har försonats med/pressen och feministerna. Vi är bara arschlen på/fötter allihop.

Har gubben blivit gammal? Urverket dras. Snart är det dags för ”den definitiva lunchpromenaden”.

En särskild sorts dödsmedvetande väcks av fåglarna, dessa trogna medsångare under Lundells lyriska himmel. I den nya boken slår han sig slutligen ned på den redan välfyllda kvisten av skaldande svenska ornitologer, och med bara fyra år kvar till folkpension har Lundell också bokstavligen börjat mata sina bevingade vänner:

Skymningen sänker sej/Jag matar fåglarna/Solrosfrön/talgbollar.

En död rödhake på altanräcket leder in i ett närmast barockt vanitasmotiv, likaså en talgoxe som kniper en ostkub ur handflatan:

man glömmer inte

dom fåglar man vuxit upp med

kanske

måste man dö

åldras med just dom

fåglarna.

Lars Gustafsson skriver i sin bok ”Ett minnespalats” om den särskilda sorts minneskonst som utvecklades under antiken, med dess begränsade tillgång till skrivmaterial och ”computers”. Ulf Lundell delar visserligen den begränsade tillgången till datorer men är i gengäld en av den svenska litteraturens mest monomana skrivmaskinister. Han är också en enveten konstruktör av sitt eget minnespalats.

Det är ständigt samma minnen som hamras fram. Och för den som ständigt skriver om samma erfarenheter, på mer eller mind­re samma sätt, blir förstås dessa minnen en befäst sanning. Han driver in sin världsbild med sjutumsspik.

Vissa stycken läser man med handen på hjärtat, till exempel den långa, försonande dikten om pappan – vilken i ordningen? – och den vackra barndomstexten om den årliga katalogen med fiskeutrustning från ABU i Svängsta: ”jag minns mej/som en ensam spinnfiskare”. Man skulle nästan kunna se honom sida vid sida med årskamraten Göran Persson: Aldrig ensam, alltid ensam. Striden är över för folket som byggde landet:

jag är avromantiserad.

jag accepterar och njuter av ­koltrasten.

hans liv

är mitt.

På den medföljande skivan uppträder ett ljud som jag inte kan påminna mig ha hört tidigare på hans skivor. Är det koltrasten igen? Nej, det är Ulf Lundell själv som visslar. Livet på en pinne.