Efter ”Jack” har jag inte hållit jämna steg med Ulf Lundell. En och annan bok, en och annan låt. Andraklassare ser med förakt på förstaklassare. Det är samma sak med generationsförfattare – det behövs bara några års skillnad för att man ska anse sig ha vuxit ifrån det där.
Så var det med Lundell i mitt fall, ett litet gap av den där sorten som ter sig avgrundslikt när man är ung.
Inte för att jag var främmande för hans värld. Tvärtom, jag gick direkt från Glenn Goulds inspelning av Bachs ”Goldbergvariationer” till Bob Dylans ”Blonde on Blonde”. Sommaren 1967 tillbringade jag i San Francisco och hörde Country Joe and the Fish och andra spela i Golden Gate Park. Men jag har aldrig varit på en Ulf Lundell-konsert.
Att han plötsligt hamnat i mina händer är en prima överraskning. Anledningen är att han debuterar som dramatiker, än så länge i bokform, nog så exklusivt med tanke på förlagens ovilja att trycka pjästexter. En av dem, ”Backstage”, sätts upp på Moment teater i Stockholm i vår. Om ridån kommer att gå upp även över de fem andra titlarna i denna smörblomsgula samlingsvolym på 500 täta sidor återstår däremot att se.
Det börjar i alla händelser ganska hyggligt med ett stycke som heter ”Kejsardyk” och handlar om två gamla vänner som träffas i en badvik och har olika minnen av någonting som hände när de var unga. I Harold Pinters dramatik är det förflutna ett gungfly av halvsanningar och halvlögner.
Samma diffust svävande känsla gör sig gällande i Lundells pjäs, som jag utan svårigheter kan föreställa mig spelad med varför inte Leif Andrée och Lennart Jähkel.
Det finns författare jag aldrig skulle drömma om att förknippa med pjäser, teater och skådespelare. Ulf Lundell är en av dem, och väl hunnen till första akten i ”Como” får jag vatten på min kvarn. Den som talar heter Henrik och är till sin egen förvåning dramatiker:
Jag vet inte ett skit om teater, jag har läst en hel del pjäser, sett två, den ena bara till hälften, och nu skriver jag pjäser och jag vidhåller ju att jag inte behöver veta ett skit om teater, ju mindre jag vet, desto bättre, jag har alltid hållit mig borta från kotterierna, jag bryr mej inte om vad man kan eller inte kan skriva för eller göra på en teater, jag avskyr hela djävla teatern faktiskt …
Henriks teaterhat är allt annat än originellt. Otaliga är de dramatiker från Jean Racine till Jon Fosse som skrivit pjäser i polemik mot teatern. Det är en lång tradition som hindrat dramatiken och teatern från att stelna. Inte hatar man litteraturen med samma hetta. Fast jag är inte säker på att Lundells teaterhat är av den nyskapande sorten. Bitterhet är nog ett bättre ord.
Vad han behärskar är konsten att skriva dialoger, en talang som tycks flyta direkt ur hans prosa in i pjäsernas textmassor. Det ger onekligen ett autentiskt intryck, här finns knappt en replik som doftar damm och skrivbordsmöda. Men man önskar att Henrik hade gått på teater lite oftare och stannat till slutet – då hade han kanske kunnat hjälpa debutanten Lundell att räkna ut att Andreas monologer i den längsta och möjligen mest ambitiösa av dessa pjästexter, ”Offpist”, sammantaget räcker till en maratonföreställning; ett dramaturgiskt nybörjarfel som enkelt kunde rättas till med en smula teaterkunskap.
Levande dialoger är inte det sämsta – å andra sidan är det inte nödvändigtvis samma sak som bra dramatik. Det är ett naturalistiskt påfund. Skriver Shakespeare bra dialoger? Komisk fråga.
Problemet med Ulf Lundells lättflytande dialoger är att de tycks vara förklädda monologer med författaren i den livstidskontrakterade huvudrollen. I ”Backstage” heter hjälten Carl och avbryter en konsert mitt under spelningen, trött på sig själv, på publiken, på allt. ”Hur coolt är det att harva vidare med det här i min ålder?” En av Carls beundrare tränger sig in i logen och protesterar. Han får genast min fulla sympati.
Det finns gränser för hur mycket läsaren och den eventuella åskådaren orkar svälja när alla dessa Henrik, Mack, Reino och Ruben sitter på sina hotellrum i Bangkok och Dolomiterna, ältar feministidioterna, vantrivs i kulturen och längtar bort från – eller hem till – det förhatliga Sverige:
Henrik, kanske ska vi åka hem i alla fall … låt oss kasta in handdukarna, låt oss knulla med den usla smaken, med billigheterna, med idiotin och dumheterna, låt oss bli medelklass arbetarklass alliansanslutna sossar med mandarinblå nyllen och babianröda rövar, låt oss hoppa omkring i medieträdet och apa till oss folkets genuina mediekärlek, vad säjs om det?
En tumstock vid bedömningen av dramatik är att leta efter författaren. Ju svårare han eller hon är att finna, desto bättre pjäs. En roman tillåter i princip hur mycket subjektivitet som helst. Ett drama kräver dramatikerns förmåga att gömma sig i sina gestalter.
I Lundells pjäser blir varje rollfigur en medspelare i hans drama, sedda ur hans perspektiv, aktörer på hans villkor. Han riggar visserligen flera tidstypiska konflikter (skilsmässor, sex och politik) mellan sina 57-åriga folkhemsnostalgiker och 24-åriga brudar, men den dramatiska formen förlöser ingenting nytt i hans språk.
Hur mycket större behållning hade jag inte av romanen ”Vädermannen” från i höstas, där hans nerv och närvaro blåser liv i sidorna. Det får nog bli en Ulf Lundell-konsert i sommar.