De har samarbetat tidigare med lysande resultat, Ulf Stark och Anna Höglund. Deras nya bok ”Pojken, flickan och muren” (Berghs, Dar-al-Muna) får mig att minnas en tidig fullträff, ”Kan du vissla Johanna?” från 1992, som redan 1996 utkom på arabiska. Dess vemod och humor i såväl text som bild gjorde den till en favorit i det litteraturprojekt i Palestina som jag arbetade inom under slutet av förra seklet. Berättelsen om muren utkommer lämpligt nog samtidigt på svenska och arabiska.
Ingenstans sägs att den utspelar sig i dagens palestinska områden, men det är tydligt ändå. Syskonen Adham och Sulafa kan inte ta sig över muren till den gård med oliv- och apelsinträd som en gång var deras hem. Deras skratt har tystnat, men de är varandras styrka och de ler i alla fall när de leker med hunden som de hittat. Namnet på hunden, Schas, är finurligt – uttrycket heter nästan likadant på arabiska: Schallas!
Adham är aktiv på pojkars vis och tror att han kan förändra deras dystra belägenhet. Han har byggt en hemgjord rullstol åt sin syster som knappt kan gå, och han klurar också ut ett sätt att ta sig över på andra sidan för att uppfylla systerns dröm om en apelsin från deras träd.
Sulafa finner (på flickors vis) tröst i dikter. En rad av Mahmoud Darwish inleder boken som ett motto:”…bakom muren/en morgondag som bläddrar i våra papper.” Snart formulerar hon sig på egen hand och man påminns om att Ulf Stark också är poet.
I Anna Höglunds bilder av syskonen, särskilt flickans ansikte, känner jag igen de storögt allvarliga barn som jag mötte på Västbanken och i Gaza, och den genomgående blåtonen i färgskalan framhäver vemodet i texten. Men ljuset finns där också, framför allt som ett spirande hopp om en annan tillvaro. Symboliskt planterar syskonen apelsinkärnorna en bit från muren och Sulafa skriver en riktig egen dikt:
”Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.”