Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Ulf Stark och Per Gustavsson: Amy, Aron och anden

Ulf Starks (text) och Per Gustavssons (bild) ande bor förstås i en gammal oljekanna. (Bilden är beskuren)
Ulf Starks (text) och Per Gustavssons (bild) ande bor förstås i en gammal oljekanna. (Bilden är beskuren)

Bråkig ande dyker upp på skroten. Ulf Stark och Per Gustavsson har i sitt första samarbete, ”Amy, Aron och anden”, skapat en lekbejakande läsblues.

BARNBOK
Ulf Stark och Per Gustavsson
”Amy, Aron och anden”
Bonnier Carlsen, 6–9 år

Foto: Ulf Starks berättelser gör mig ibland vemodig. Märkligt, eftersom böckerna oftast är varmt empatiska och fulla av humor. När jag nu lär känna Amy, Aron och den ande de hittar på sin favoritplats skroten, inser jag dock varifrån min melankoli härrör. Det handlar om att barnen här tittar upp och inte, som många av de verkliga barn jag möter, tittar ner – i sina smarta telefoner. Men ja jag vet, de flesta bilderboksbarn lever alla osannolikt telefonfritt. Det är bara det att i Ulf Starks gestaltning, och som här med Per Gustavssons mjuka men ändå tillspetsade illustrationer, blir känslan av ett förlorat paradis så påtaglig. Hela boken är en hyllning till leken och fantasin. Ett credo över den tid då en skrottipp ännu var en tillåten plats för äventyr utan att hela Myndighets- och Föräldrasverige kom störtande med räddningsutrustning och förmaningar.

Amy och Aron tillbringar sitt sommarlov just på skroten, ett eldorado av gamla bildelar, kylskåp, resväskor, dammsugare, hårtorkar, brödrostar och badkar. Bland annat. Här bossar Amys pappa, en man som Per Gustavsson porträtterar med lätt bedagat yttre, men med varm karisma. Hela dagarna vankar han runt i sitt rike och pusslar ihop gammalt trasigt till fungerande helt. Han respekterar också barns behov av integritet. På skroten är det heller ingen som kommer på den stupida idén att reta och trakassera Amy för hennes skadade fot och hälta. Fast snart är det skolstart och Amy fasar.

Så behändigt att barnen nu råkar hitta en gammal oljekanna bland bråten. Och än bättre, att sagda kanna visar sig innehålla en riktig ande. 2017 års modell av anden i Aladdins lampa faktiskt. Men till skillnad mot i ”Tusen och en natt”, vill denne ande inte tjäna utan bestämma helt själv. Det gör han bra. Han är behjälplig både med tunga pianolyft liksom med att ge Amys plågoandar en riktig fet spark i röven.

”Amy, Aron och anden” är Ulf Starks och Per Gustavssons första samarbete, och tillsammans formar de en lekbejakande läsblues. Bra berättarmusicerat. Ren tonträff med en liten diskret blinkning till Tove Janssons ”Det osynliga barnet”. Förstås, för det är tilliten som gör oss synliga.