Ord och bilder i bilderboken tar i lyckliga fall tag i varandra och drar läsandet till upplevelsens höjder, vidder och djup. Ulf Starks bildmakare har genom åren på Hellsingvis varit flera och i samklang med de olika sidorna av hans författarskap.
Anna Höglund har återkommande ackompanjerat hans märkliga nyläsningar och omtolkningar av Bibelns texter och budskap med en stillastående spretighet som varit långt mer än illustrativ.
Kanske är det just genom hennes naiva bilder som själva relationen till kristenhetens urkunder går fram så till synes enkelt som barns frågor tillåts vara enkla, grundläggande och uppriktigt ifrågasättande.
Ulf Stark har en sjusärdeles förmåga att röra sig fritt mellan realism och existentiella frågeställningar. Det är som om han ordnat sig en kattlucka i en dörr som annars bara kan öppnas med omständliga formler och kodlås.
Särskilt tydligt blir det i de rakt bibelrelaterade böckerna som ”Ängeln och den blå hästen” eller ”Lilla Asmodeus”. Men lika fascinerande i böckerna som tar in frågor om livets uppkomst och dess avslutande i ett helt realistiskt sammanhang, lätt som ett vinddrag vid sidan om berättelsens själva berättande. Som i ”Kan du vissla Johanna” från tidigt 1990-tal, numera klassiker, film, teve och teater många gånger om.
För tre år sedan kom den första boken av Ulf Stark med bilder av Stina Wirsén: ”En stjärna vid namn Ajax”. Den handlar om att förlora en kär hund och glider från varmhjärtad realism till en surrealistisk dröm om den döde Ajax stjärna på himlen och dess skugga. Som så småningom blir en ny liten hund. Betydelsen av vänskapens plats i människans liv flätas in i dödstemat: ”Så är det att ha en vän.”
Stina Wirséns bilder till Ajax-boken skiljer sig lite från Wirsén-imperiets vid det här laget omfattande produktion. Dels de två dussin Rut & Knut-böckerna med Cajsa Wirséns välrimmade text, dels sviten ”En liten skär och de små brokiga”, även de med korta rimtexter av Cajsa Wirsén. Dels Vem-böckerna där Stina Wirsén skrivit minitexterna själv, idel punchlines.
Bilderna i böckerna visar den Wirsénska bildvärldens bredd. I Rut & Knuts reportagebilder från samtida barns liv och leverne går det undan som attan. Fjuniga frisyrer yr i fartvinden på föga insmickrande bilder av alldeles vanliga, aktiva barn, där skillnaderna mellan pojkar och flickor understryks som marginell och oviktig.
Formspråket för ”De små brokiga” är ett annat, modernistiskt och lite bisarrt, lustigt karikerande och stiliserande. Vem-böckerna befinner sig i ett gränsland mellan reportage och serier, drastiskt och prompt feministiskt med försvar för små flickors rätt till ilskna utbrott.
I den nyutkomna ”Hallå där inne! eller Vad en oföding bör veta” fortsätter samarbetet mellan Stina Wirsén och Ulf Stark i Ajaxspåret, där människans förbindelse med det kosmiska alltet återspeglas i bildernas spännande lavering i dunkelblåa rymder.
Penseldragens vattenöverflöd flyter ut i kanterna, lika oavslutat som människans kunskap om rymdens ändlighet. ”Hallå där inne!” vänder sig däremot också inåt mot ett mikrokosmos, en livmoder, där en ny människa växer och snart ska komma ut. Perspektivet är sjuårige storebror Mickes, och mammamagen, jordgloben i fönstret och sommarkvällshimlen är på sätt och vis samma sak.
Temat om att få ett syskon är återkommande i barnlitteraturen. Här bildsätts det på nytt och den storartade märkligheten i att en ny människa kan bli till lyfts av form, perspektiv och poetisk kraft. Humor också, genom sin konkretion. Och det krafsar helt försiktigt i kattluckan, denna gång. Men den öppnar sig, som vanligt, för Ulf Stark. Livet, människan och alltet ses via en liten nyfiken storebror som förbereder sig för sitt uppdrag som lots för lillasysters socialiseringsprocess.
Wirséns snabba, rafsiga och skissartade linje får här också en adekvat effekt av ungefärlighet. Vi vet ju inte riktigt hur en ny människa bara kan börja finnas, men Micke tänker sig den i fostervattnet simmande babyn, lyser med ficklampa på mammas mage. Nuddar sitt finger mot babyns pekfinger där inne. Kan man det? Kanske.
Wirsén är på Mickes sida, följer hans undersökning och skissar det födda barnet som foster i jordglobens ”mage”: ungefär så här, kanske. Afrikas kontinent som suddigt övergår i en fosterbild. En skissad tanke där penn- och kritstreckens omtag står för ett slags redovisad ovisshet. Farfar Erling i sin himmel, kanske så här?
Text och bild växer samman till dramat om livet ur en liten killes perspektiv. Stor eller liten måste förundras över miraklet mitt i vardagen. Och en liten mirakelbok.
Samtidigt utkommer en ny bok i serien ”En liten skär” av Stina och Cajsa Wirsén: ”En liten skär och alla tvärtemotiga brokiga”. En annan bildvärld glider över olikheternas krumelurer. Tillvaron och alla dess egenartade invånare ses liksom utifrån, med karikerande, träffsäkra bilder och taktfasta rim: ”Gubben är reslig, men gumman är krum. Gumman är pratsam, men gubben är stum.”
En rolig bildvärld, stiliserad nära comic strip, fyndig och lättsam men samtidigt balanserad av iakttagelser av dystrare slag som stämmer till eftertanke. Hur ensam ser inte herrn på restaurang ut med sin knäckta gaffel?
Det må se enklare ut än Mickes inklarering av en ny världsmedborgare, men efterklangen av en insikt om hur olika livets lotter kan se ut den finns där. Är gubben ledsen? Blir tårtan förstörd? Man kan tänka sig frågorna som uppstår och inte låter sig besvaras så lätt.
Stina Wirsén är anställd på DN och recenseras därför av Margareta Sörenson, kritiker på Expressen.