Människan är alltings mått, slog filosofen Protagoras fast för tvåtusenfemhundra år sedan. Så såg ju också vår självupptagna civilisations tidigaste världsförklaringar ut: alltet var till för vår skull, en gudomlig ordning med människan i centrum.

Men ju mer vi stirrade ut i universum genom seklerna, desto mindre föreföll både vi och den del som var tilldelad oss, och till sist var människan reducerad till en försumbar flugprick på ett gruskorn i universums utkant. Åtminstone fram till i dag – för kanske är vi nu bakvägen på väg att få ett slags revansch.

Två nya böcker berättar från var sitt håll om hur människan famlat sig ut i rymdens mörker för att försöka förstå sin plats i skapelsen. Om den ena, Stephen Hawkings och Leonard Mlodinows ”Den stora planen”, skrev Jackie Jakubowski en intressant essä i DN kultur i fredags (14/10).

Boken är ett dagsfärskt försök att formulera en – nästan – begriplig idé om universum. Den är lika kärnfullt kaxig som Hawkings ”Kosmos – en kort historik” på sin tid: 170 sidor om hur allt uppstod ur intet. Närmast demonstrativt lättillgängligt skriven, ibland över fånighetens gräns (någon av dem, jag gissar Mlodinow, kan inte låta bli att strö in små lustigheter, som om han ville hålla liv i ett auditorium på väg att somna).

I allt väsentligt är det en introduktion till de fysikaliska strängteorier som sammanfattas i ”M-teorin”, en kandidat till den efterlängtade teorin om Allt som ska binda ihop det största med det minsta, kvantvärlden med gravitationen. Och om resonemangen är hyfsat lätta att följa är de desto svårare att ta in – bland annat öppnar M-teorin för möjligheten av miljarder olika universum med helt skilda egenskaper; och då om inte förr börjar stjärnhimlen flimra för ögonen.

Fast det har den ju alltid gjort. Vetenskapsjournalisten Ulrika Engströms nya bok ”Himlens väktare” öppnar perspektiven bakåt. Den är ett slags historiskt reportage om astronomernas forskarmödor före Galilei med hjälp av ett teleskop kunde visa att jorden var en planet bland andra.

Det var ju fusk, på sätt och vis. Hans föregångare hade fått slita med det som var möjligt att se bara med hjälp av blotta ögat, plus sinnrika mätningar, oändliga tabeller och det egna skarpsinnet. Ulrika Engström har följt dem i spåren, från det gamla Egypten över antikens Grekland och fram till Tycho Brahe.

En lång och spännande historia, och hon gör bokstavligen en resa till de platser där de gamla astronomerna verkat och där deras fantasi­eggande observatorier ofta står kvar. Den för henne långt utanför Europas gränser, före renässansen var det ju främst i arabländerna och Kina som kunskapen om himlen växte fram.

Ulrika Engström är ett angenämt ressällskap som smittar med sitt nyfikna intresse. Att berätta om tidig vetenskap är ju egentligen att skriva kulturhistoria, men hon gör det med kollegialt förstående blick för de naturvetenskapliga kunskapsproblem – till exempel matematiska – som den tidens sökare stod inför.

Och trots raden av stjärnskådare från Östern handlar det mest medryckande avsnittet ändå om Copernicus – polacken som hela sitt liv stod i kyrkans tjänst men som med sina astronomiska studier kom att vända upp och ner på hela dess världsbild. Allteftersom han samlade oroande bevis för att kanske inte ens Vatikanen var världens mitt och måttstock blev påven mer och mer stingslig i frågan (han skulle visserligen tacksamt använda Copernicus rön i den nya gregorianska kalendern – men förbjöd sedan boken de publicerades i).

Där någonstans tog Galilei vid, och sedan dess har världen aldrig varit sig riktigt lik. Men trots att vetenskapen numera öppnat rymden nästan ända bort till Big Bang famlar vi omkring därute lika blint som någonsin. Desto mer fascinerande att den detroniserade människan i Hawkings och Mlodinows förslag till världsbild åter tycks röra sig in mot världsbildens centrum.

De betonar nämligen starkt vad kosmologerna kallar den ”den antropiska principen”: att allt i vårt universum tycks peka fram mot livets möjlighet. Av alla dessa miljarder möjliga världar råkar just denna vara den enda som passar just oss – minsta rubbning av någon liten naturlag eller fysisk konstant skulle göra människan och hela hennes livssfär otänkbar, alla andra varianter av universum blir antingen för instabila eller för heta, kompakta eller tomma.

Just den här rymden är just vårt hem: i den meningen har männi­skan så att säga åter blivit alltings mått. Säkert skulle också gamle Voltaire le i sin grav och ta åt sig en del av äran: det var den hånade doktor Pangloss i hans ”Candide” som hyllade idén att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar.

Stephen Hawking ger honom en sen, men kosmisk upprättelse.