Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Bokrecensioner

Umberto Eco: ”Begravningsplatsen i Prag”

Författare som kommer upp i åttioårsåldern brukar ta ett steg åt sidan, dra sig undan lite, kontemplera sitt liv och sitt verk, reflektera stillsamt, gärna i naturnärhet, över sin inte alltför avlägsna död.

Umberto Eco gör precis tvärtom. Han kastar sig in i hetluften och sprutar vulkaniskt ur sig kontroversiella ord och ännu mer kontroversiella tankar. Det finns väldigt lite gubbgnäll i hans nya, mäktiga roman ”Begravningsplatsen i Prag”.

Desto mer annat gnäll – bitterhet och förträngningar som transformeras till hat och lägger grunden till det tjugonde århundradet. Eco är tillbaka på hemmaplan, bland de konspirationsteorier som alstrade hans mästerverk ”Foucaults pendel” för mer än tjugo år sedan. Redan där spelade det märkliga antisemitiska falsifikatet ”Sions vises protokoll” en stor roll.

I ”Begravningsplatsen i Prag” leder allt fram till ”Sion vises protokoll”, som utan ett sant ord beskriver judarnas plan på att ta över världen. Det skapades under åren runt 1900, och Hitler hänvisar frimodigt till det i ”Mein Kampf”. Romanen handlar alltså om tillblivelsen av det tankemönster som gjorde Förintelsen möjlig.

Ecos roman är kontroversiell på massor av plan. Naturligtvis för att de dryga fem hundra sidorna ekar av hatisk antisemitism (hur mycket han än använder den för att visa hur idiotisk den är), men också för att i stort sett allt är sant. Alla karaktärer som sveper förbi under de sjuttio slutåren av 1800-talet (utom en) är historiska personer, och deras repliker och tankar är autentiska. Umberto Eco för den gamla debatten om hur mycket fakta man får använda i ett fiktivt verk till en helt ny nivå.

Det är som ett collage av alla de underströmmar som bubblade under de framväxande demokratirörelserna. Det som visar sitt fula tryne är den antihumanistiska, antiempatiska västerländska traditionen, den som klumpar ihop människor i kategorier i stället för att se dem som individer. Och detta fula tryne sitter på den enda påhittade karaktären i hela romanen: en italienare vid namn Simone Simonini. Han blir samlingspunkten för en hel, fruktansvärd tradition.

Det är lite ansträngande att läsa en hel roman lagd i munnen på en genuint osympatisk karaktär – men å andra sidan nyttigt. Det är som att få tillträde till en värld som man står fullständigt främmande för, en värld där människoliv faktiskt saknar värde. Faktum är att formuleringarna är skrämmande lika de som finns i den ”European declaration of independence” som en viss Andrew Berwick, mer känd som Anders Behring Breivik, skickade ut inför sin massaker.

Umberto Ecos ärende är klockrent. Han vill visa att den hatiske Simone Simonini finns ibland oss ännu i dag och hotar också vårt sekel. Han vill visa att antihumanistiska tankemönster breder ut sig utan att vi märker det, och han gör det på ett effektivt och fascinerande – och också modigt – vis. Visserligen bryter han emellanåt upp Simoninis bisarra dagbok genom att tränga in som ”berättare”, men inte heller i den egenskapen fäller han några moraliska omdömen. I ”Begravningsplatsen i Prag” får omoralen tala fritt, och den kväljande bismak som romanen lämnar efter sig är infogad i texten.

Simone Simonini fanns förvisso inte, men hans farfar fanns, om än bara som ett namn i ett brev. Om den fullt utvecklade antisemitismen i ”Sion vises protokoll” är romanens slutpunkt, är dess början en konspirationsteoretisk bok från slutet av 1700-talet. Där beskriver en abbé Barruel frans­ka revolutionen som en komplott mellan tempelriddare och frimurare. Han får ett svarsbrev av en viss kapten Simonini, som tycker att Barruel ”glömde judarna” och rapar ur sig hela den antisemitiska repertoar som sedan dominerar det tidiga 1900-talet.

”Begravningsplatsen i Prag” börjar med att denne kaptens fiktive sonson i mars 1897 sitter i sitt kyffe i Paris och försöker nedteckna sitt liv, från det ögonblick då han sitter i farfars knä på 1830-talet och matas med antisemitiskt hat. Detta hat tycks beröva honom hans personlighet, i tidig vuxen ålder har han inga visioner alls och blir alltså den perfekte spionen.

Det är från spionen Simone Simoninis synvinkel vi så sveper genom 1800-talet, från Garibaldis enande av den italienska staten via Pariskommunen till 1900-talet. Alla spionerar på alla, fransmän, italienare, ryssar, tyskar, jesuiter, påvetrogna, protestanter – alla har behov av Simone Simoninis dubiösa tjänster. Själv vill han bara bli rik, äta gott och – hata judar.

Med ”Begravningsplatsen i Prag” har Umberto Eco på allvar återvänt till roman­genren. Läsningen tyngs visserligen ibland, inte bara av det konstant empatibefriade ­berättarperspektivet, utan också av autenticitetskravet. Ibland blir collageformen lite väl tydlig och berättandet blir lidande av för mycket kunskap, ”över-research”, om man så vill. Det blir helt enkelt svårt att få till ett riktigt flytande berättande mellan alla fakta. Men på det hela taget har Eco skrivit något så ovanligt som en genuint viktig roman.

Litteraturrecension

Skribent: Umberto Eco

Titel: ”Begravningsplatsen i Prag”

Översättare: Barbro Andersson

Utgiven av: Brombergs