Onlinespelens tjusning och baksidor är grymt bra skildrade i Ursula Poznanskis välskrivna thriller ”Erebos”, tycker Steven Ekholm. Vem vill inte bli en annan ibland?
”World of warcraft” är världens största onlinerollspel. På fackspråk ett MMORPG, Massively multiplayer online role-playing game. Närmare elva miljoner människor, i princip ett mindre europeiskt land, utvecklar dagligen sina högt älskade karaktärer, de handlar, samlar, strider, samarbetar, utforskar och utför uppdrag. Och levlar upp. Sedan starten 2004 har WoW-arna tillsammans lagt ner runt sex miljoner år på detta spel. Inget fel på engagemanget.
Myntet har dock en baksida. Hur känner man exempelvis igen en hängiven WoW-are? Ja, kanske på den tomma blicken, de glansiga ögonen, det bleka ansiktet och dreglet i munnen efter den Ctrl-Alt-Delitade hjärnan. Eller att de, i ren överlevnadsinstinkt, trycker i sig flak med Red Bull till frukost som börjar någon gång sent på eftermiddagen. Jag känner i alla fall några sådana (samtliga level 85).
Men sanningen är nog snarare att man inte lär få syn på någon alls eftersom den verkligt engagerade Wowaren ganska snart övergår till en nattvarelse. Never to be seen again, IRL (In real life) alltså.
Den österrikiska författaren Ursula Poznanski har sannolikt själv en mycket väl inspelad avatar i denna fascinerande fantasyrepublik. För i sin mycket välskrivna och spännande thriller ”Erebos” visar hon upp ett närmast absolut gehör för den inbitne rollspelarens själsliga anatomi. Riktigt, riktigt bra är det.
Boken handlar om Londonkillen Nick som en dag erbjuds en mystisk cd-skiva av en skolkamrat, men bara på villkoret att han inte pratar ett ord med någon om spelet och det som sker. Man får nämligen bara en chans. Det visar sig vara ett rollspel som utspelar sig i Erebos, en WoW-liknande fantasyvärld. Nick häpnar över grafiken och spelkänslan som slår allt han sett tidigare. Men spelet visar sig även ha andra oroande egenskaper.
Ledarfiguren som kallas Budbäraren, den som ger spelarna uppdragen och belönar dem utifrån sina individuella insatser, visar sig ganska snart ha planer som även sträcker sig utanför Erebos. Dessutom vet han saker som en digital figur i ett fantasyspel omöjligt borde kunna känna till. Han frågar exempelvis detaljerade frågor om Nicks klasskamrater och vilka lärare som kan vara emot Erebos.
Nick fylls av obehag men vill samtidigt komma längre i spelet, ta sig till nästa nivå. Och nästa. Så han väljer att inte lyssna till varningsklockorna. Budbäraren kräver alltmer av spelarna och sömnbristen börjar snart ta ut sin rätt. Spelet blir allt verkligare och verkligheten alltmer likt ett spel. När uppdraget slutligen ges, kommer Nick att kunna döda för Budbäraren? Allt för att komma vidare i spelet?
Disclaimer: ”Erebos” är nu en gång för alla inte ett förtäckt ”World of warcraft” och boken är heller inte en varningsappell till oroliga föräldrar, se vad som händer era ungdomar om man spelar onlinerollspel. Absolut inte.
Poznanski visar snarare upp tjusningen med spelandet, att kunna skapa en ny ”persona” som har allt det där som man inte har i verkligheten. De mobbade och lågstatusnördarna kan exempelvis i spelvärlden vinna all den respekt som de saknar offline. Så det är ju på ett sätt den ultimata friheten som erbjuds när man loggar in.
Men, som sagt, det är inte i verkligheten. De passionerade spelarna spelar i timmar varje dag och ju längre in i den komplexa spelvärlden de kommer, desto svårare har omgivningen att förstå vad som händer. Man kan nästan höra hur den hålögda tonåringen häftigt kraxar fram sitt ”my preciousss” och trycker tangentbordet hårt mot sitt bröst när den oroliga föräldern ber honom stänga av datorn efter tio timmars spelande.
Den nästan osynliga processen, från att man tjuvar lite tid från läxläsningen på kvällen till att man blåljuger för sina föräldrar för att kunna spela hela nätterna, är grymt bra skildrat. Poznanski lyckas dessutom med bedriften att inte kategorisera eller förenkla onlinespelandet, till ett för eller emot.
För ärligt talat: Vem skulle inte ibland vilja bli någon annan än den man är för en stund, basha några monster, höja sin status? Levla upp helt enkelt.