Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Ursula Poznanski: ”Slutet” / Siri Pettersen: ”Kraften”

Konsten att knyta ihop säcken. Siri Pettersen och Ursula Poznanski avslutar nu sina fantasytrilogier – men på lite olika sätt. Pettersen lämnar fler dörrar öppna och Poznanski visar att det finns hopp i mörkret.

Fantasy

Ursula Poznanski
”Slutet”
Övers. Sofia Lindelöf
Opal

Siri Pettersen
”Kraften”
Övers. Ylva Kempe
B Wahlströms

Min första upplevelse av genuint svek som barn var när jag som 13-åring läste sista sidorna av JRR Tolkiens Ringentrilogi. Innan dess hade jag aldrig upplevt hur smärtsamt det var att bli kvarlämnad när ens bästa vänner fortsatte Världens Viktigaste Äventyr och lämnade de Grå hamnarna, Midgård och mig. Med vilje. För alltid. Det var det sämsta slutet någonsin.

Med åren inser jag dock att detta nog var det enda sättet att avsluta det mäktiga verket. Ett riktigt avslut helt enkelt; inga lösa trådar, inga cliff hangers och framförallt inga öppningar för oändliga uppföljare, även om jag bokstavligt hade offrat min västra hand för att hitta en enda oupptäckt del till. Men konsten att knyta ihop den litterära säcken är en mycket svår sådan. Frestelserna att som författare inte vilja skiljas från sitt verk (my preciousss …), är enorm. Alla klarar det inte.

Den österrikiska författaren Ursula Poznanski och det norska stjärnskottet Siri Pettersen avslutar nu båda sina respektive trilogier. I Poznanskis fall är det en klaustrofobisk efter-katastrofen-dystopi och i Pettersens fall en fornnordiskt klingande flervärldsfantasy med vampyrvibbar.

I Poznanskis berättelse ges slutligen de fruktansvärda förklaringarna till varför sfärernas ledning försökte mörda de allra främsta av sina studenter. De som överlevde och lyckades fly ut i vildmarken, med huvudpersonen Ria i spetsen, tvingas återvända och riskera allt för att förhindra en fullständig mänsklig utplåning.

Boken är riktigt spännande och oviss ända till slutet och berör många ämnen som det är lätt att känna igen i dagens krisande värld: flyktingkrisen och den enorma skillnaden mellan de som har och de som inte har, sjuka ideologier som vill rensa världen från allt som är orent, värdet på ett liv. En utmärkt dystopi helt enkelt.

Trots mörkret finns det ändå hopp hos Poznanski. Ett visst hopp i alla fall. Hon lämnar inte läsaren ensam i ett mörkt tröstlöst tillstånd (läs: mig på piren i de Grå hamnarna), och tack och lov inte heller i ett euforiskt konfetti, ballonger och alla applåderar-slut. Poznanskis adelsmärke har alltid varit en sansad ton, skitig realism och svart bälte i psykologisk skärpa. Inga genvägar här alltså. Och hon avslutar sin trilogi just precis så. Väldigt bra alltså.

En trilogis svagaste punkt är oftast mellanboken. Den har inte första delens visionära anslag, eller den avslutande delens avslutande klimax. Den blir inte sällan ett slags mellansyskon som kommit i kläm mellan storasyster och lillebror. I värsta fall blir den en slags transportsträcka.

Siri Pettersen klarar dock utmaningen väl, även om den andra delen i serien, ”Röta”, snarare har ett mer actiondrivet Dan Brown-flås än den första delens mer imponerande världsbygge. I den avslutande boken återvänder hon åter till djupet och tyngden i sin stora berättartalang. Det är tajt, bilddrivet och väldigt spännande.

I och med att huvudpersonen Hirka öppnade upp möjligheten att resa mellan världarna igen, kan de blodtörstiga och gudalika Umpiri åter ge sig ut i krig. Hirka är både förutsättningen för kriget men även enda hoppet att stoppa det. Men priset är outhärdligt högt.

Siri Pettersen avslutar sin trilogi med många fler öppna dörrar än Poznanski. Och det blir mer av hoppet till Nangilima (nya äventyr?) än ett smärtsamt och slutgiltigt avsked vid de Grå hamnarna. Frågan är vad som egentligen är bäst. Det finns säkert fans därute som skulle ge sina vänsterhänder för en ytterligare del av ”Korpringarna”. Eller kanske ändå inte. För såna utfästelser gör man bara när man vet att det aldrig någonsin kommer hända.

Frodo is gone. Go home.