Det börjar med en uppfärd i linbana. Vad som följer är en studie i förfall. I kabinen sitter Christian Hoffmann. Han är sjutton år och går på internat. För ögonblicket är det enda som inte är hämmat i hans liv finnarna i ansiktet. Vid linbanans slut, eller om det är dess början, ligger stadsdelen Tornet, högt upp på Elbesluttningen i Dresden. Här, i en sorts omvänd dykarklocka, lever den bildade borgerligheten undangömd i det realt existerande socialistiska lyckoriket DDR.

Som sig bör i en bildningsroman är Christian på väg både upp och hem. Det är den 2 december 1982 när Uwe Tellkamps roman ”Tornet” börjar, och huvudpersonen skall fira faderns 50-årsdag.

Richard Hoffmann är kirurg, kännare av klassisk musik och lyckligt gift med två söner. Men han bär även på hemligheter. Dels har han i unga år förrått en vän, dels har han en utomäktenskaplig förbindelse (samt barn) med en sekreterare, vilket gör honom till ett lätt byte för den inre statssäkerhetstjänsten.

I samma kvarter bor även Meno Rhode, morbror, zoolog och förlagsredaktör, som söker hantera censurens värsta nycker utan att urholkas av självförakt. Jämte ett antal släktingar, vänner och kolleger tillhör de ”Torninvånarna” – en gemenskap försvuren på det sätt som väktare av hotade vanor och värderingar brukar vara, men också utsatt för inre slitningar och alla diktaturers gift: misstänksamheten mot nästan.

Tellkamp målar en fresk över en förkommen samhällsklass, som gör vad den kan för att överleva i en så kallad demokrati. Man lever i förfallna villor, håller fast vid ritualer som inte kan förnyas utan bara upprepas och värnar ett arv som inte precis är någon fördel i en stat som betraktar en som klassfiende till dess motsatsen bevisats. Eftersom det rör sig om ett samhälle som satt hyckleriet i praktik lyckas Torninvånarna dock bevara både galghumor och privilegier genom en blandning av retorisk dubbeltydighet och existentiell opportunism. Möjligen har de även lärt sig av andra trängda grupper, främst säkert ”tornsällskapet” i Goethes ”Wilhelm Meister”.

När romanen slutar – eller snarare avbryts – tusen sidor senare har hundratals gestalter och minst lika många anspelningar på litteraturhistorien och diverse östtyska nyckelpersoner passerat revy. Det är den 9 november 1989 och vid Brandenburger Tor slår klockorna ”Tyskland, enat fädernesland”. Läsaren har stiftat bekantskap med så vitt skilda miljöer som förlaget, sjukhuset och kasernen, fängelset, badhuset och kommunallägenheten, och möjligen lärt sig mer om överlevnadskonster än vad som är nyttigt för den som önskar bevara illusionen om mänsklig suveränitet. För romanens karaktärer känns de sju åren som sjuttio. Visserligen står allt tydligare klart att de upplever countdown till slutet på ett socialantropologiskt experiment som börjar öster om Braunschweig och egentligen inte upphör förrän i Vladivostok. Men så länge muren finns kvar kan ingen känna sig säker. ”Tiden tillhör djävulen”, förklarar poeten Eduard Eschloraque, övertygad socialist och utrustad med bokens giftigaste tunga, ”för den är förändringens instrument. Limmet som vi sitter fast i. Därför lever vi i en stat så som Gud har velat ha den, för vi har tagit oss före att avskaffa tiden. Ve oss om vi misslyckas.”

Försöket att motverka förändringar genom att resa murar är bokens sjuka hjärta. Tellkamp visar att termodynamikens andra huvudsats gäller även för samhällen. Ju slutnare ett system är, des-to tydligare tenderar det till oreda – och framkallar alltså förr eller senare sin undergång. Tanken är inte ny inom litteraturen. En annan Dresdenbo, poeten Durs Grünbein, gjorde den tidigt till utgångspunkt för en lyrisk undersökning av villkoren i den så kallade ”Zonen”. Men Tellkamp omsätter insikten i prosa. Till skillnad från Ingo Schulze, ytterligare en Dresdenbo ur samma generation och även han DDR-krönikör, skärskådar han vad arbetar- och bondestaten önskade förtränga: den bildade borgerlighet för vilken det inte fanns någon plats i lyckoriket. Tornet är en bubbla inuti en bubbla: här försöker man inte avskaffa tiden, utan konservera den. Båda föresatserna är dömda att misslyckas, och det tillhör romanens förtjänster att visa hur detta sker på individuell och samhällelig, politisk och estetisk nivå.

Under de första tvåhundra sidorna tror sig läsaren utsatt för ett experiment. Texten luktar malkulor av märket 1800-tal. Här härskar fortfarande den borgerliga romanens realism, präglad av förhållningsregler, konstkult och detaljbesatthet. Även om namn på gator och personer inte stämmer, skulle man utan vidare kunna använda ”Tornet” som guidebok, när det någon gång bli möjligt att beama läsare, tillbaka till ett Dresden med avlyssningsapparatur under tapeterna. Här förekommer barndoms- och naturskildringar av ett slag som senast sågs hos Gottfried Keller. Men därefter skiftar romanen växel. Överhettade fantasier osäkrar berättelsen, som på sina ställen stegras till den sortens surrealistiska feber man finner hos en avancerad DDR-modernist som Wolfgang Hilbig. Sagovärlden sjunker som slagg mot textens botten. I stället för konserverad borgerlighet skildras pennalismen i folkarmén, övertagen från Tredje riket men försedd med andra förtecken. Pubertetens berg och dal-bana genom känslornas värld protokolleras, men också de evinnerliga diskussionerna om konstens nytta och funktion. I förändringen finner inte bara huvudpersonerna sig själva, utan även romanen sin drivkraft.

Huruvida boken inte endast sammanför motstridiga energier, utan också lyckas omforma dem till ett genomarbetat helt, står möjligen på ett annat blad. Fast ett verk av det monumentala slag som föresvävat Tellkamp – och som översatts av Aimée Delblanc med fingertoppskänsligaste precision – kan kanske inte bli annat än en hybrid. Vad som sker när muren faller får läsaren aldrig veta. Boken slutar med ett kolon. Men på den oskrivna sidan väntar en ny roman, fylld av den framvällande lava som bara den kan tro inte existerar som menar sig leva i en krater och inte sitta på en vulkan.

I kväll kl 19 gästar Uwe Tellkamp Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm.