Ett enda minne har han av sin bror, SS-soldaten. Den 16 år äldre brodern tar sin lillebror i luften och låter honom sväva. Alla skrattar och jub­lar. Det är också livets allra första minne, där vetskapen om att han finns tar sin början.

Uwe Timm är en känd och populär författare i Tyskland. Han doktorerade 1971 med en avhandling om Albert Camus, han har skrivit om den tyska kolonialismen i ”Morenga” och är mannen bakom succén ”Upptäckten av currywursten” som kom på svenska förra året.

Den här lilla boken är självbiografisk och del i det kollektiva, mentala uppröjningsarbete efter nazismen som tyskarna ägnat oräkneliga böcker, pjäser, filmer och konstverk de senaste decennierna.

Egentligen är berättelsen om brodern som blev SS-soldat väldigt kort. Karl-Heinz Timm var 18 år när han anmälde sig som frivillig och antogs till SS-Totenkopfdivisionen i december 1942 och skickades till östfronten. Några månader senare, i slutet av september 1943, fick han båda benen avskjutna och amputerade och dog efter två veckor på ett sjukhus i Ukraina. Familjen fick hemsänt en låda med några brev och en dagbok, plus några personliga tillhörigheter: en kam, några medaljer, en tub tandkräm som får ligga orörd genom åren tills den blir hård som sten. Egentligen var det förbjudet att skriva dagbok, så han tog en risk.

Kring dessa ting spinner Uwe Timm sin text. Bokens byggnadsmaterial är ord ur breven och dagböckerna, egna minnesfragment och återkallande av scener ur familjen. Men Uwe Timm har levt ett liv, han är snart 70 år, och han har en stor beläsenhet. Så han möter de ömtåliga minnena, broderns felstavade anteckningar och tröstande brev med en levd och läst europeisk efterkrigserfarenhet.

Det är inte så att han förklarar hur det kunde hända, han saknar den intellektuella beskäftighet som ibland lockas fram när tyskarnas roll under andra världskriget ska förklaras. Nej, hans försök att förstå rör sig försiktigt fram. Främst bland de närmaste. I pappans agg­ressiva sorg, i mammans uppgivna, i systerns förvirrade.

Det har tagit tid för honom att bara ta sig igenom det brodern skrev, det fanns ett motstånd som han liknar vid det då han bad sin mor sluta läsa innan hon kom till slutet på Riddar Blåskägg.

Men nu har Uwe Timm gjort det, tagit sig an varje mening, och man får som läsare stor respekt för resultatet. På en föreläsningsresa i Ryssland vill han ta sig till den plats där brodern ligger begravd och när han vaknar är båda benen i våldsam kramp. Kroppen är inte tyst i denna färd till det förflutnas landskap.

En sak som han kommer åt i sin minnesinventering är den känsla av våld som hela det tyska samhället var inpyrt av. ”Våld var vardag. Överallt slogs man, det var aggression, det var övertygelse, det var pedagogiskt riktigt, i skolan, i hemmet, på gatan.”

Den unge man som anmälde sig till Waffen-SS hinner på den korta tid han var där förstå att det var något omänskligt han var indragen i: ”Härmed avslutar jag min dagbok, då jag anser det vara meningslöst att föra bok över sådana grymma saker som ibland sker.”