Jag måste säga att det var längesen jag kände en sådan glädje över ett historiskt verk som när jag läst den schweiziske historikern Valentin Groebners arbete om passets, den mänskliga identifikationshandlingens, historia från medeltidens sigill till dagens dna-profiler och datachips. Det är nästan som när man själv fick sitt första pass, en ny form av historieforskning som öppnar oanade perspektiv på en välbekant företeelse. I terrorismens tidevarv har ju samhällets övervakningskameror och behov av total identitetskontroll blivit så naturliga att man inte ens tänker på dem.
Framför allt tänker man nog inte på att identifieringen av människor med hjälp av sigill, porträtt eller ämbetsbrickor har sin upprinnelse i medeltiden.
För en ytlig betraktare verkar det kanske bara pikant när Groebner jämför den popkulturella världens ”badges” eller västernkulturens sheriffstjärnor med de igenkänningsmärken som stadsbud, pilgrimer och inte minst tiggare bar på rocken eller huvudbonaden under 1300-talet. Men har man väl fördjupat sig i Groebners framställning upptäcker man hela tiden sådana paralleller och upplysande paradoxer.
Då som nu är det andra som bestämmer vilka vi är, som ger oss ett namn och en identitet. Över huvud taget är Groebner skeptisk till föreställningen om en för alltid fastslagen ”identitet” eller att varje person så att säga skulle vara identisk med sig själv. Han talar hellre om olika identiteter och likheter och framför allt visar han hur svårt det varit och fortfarande är för den byråkratiska statsförvaltningen att med aldrig så sinnrika registrerings- och identifieringsprocedurer identifiera sina medborgare.
Ett pass eller id-korts personalia säger när allt kommer omkring mer om samhällets försök att med repliker intyga medborgarnas identitet än om vem vederbörande person egentligen är. Passet tillhör inte oss, utan den utfärdande myndigheten och det är straffbart att manipulera det.
I Jacob Burckhardts klassiska bok om renässanskulturen i Italien beskrivs identiteten under medeltiden som knuten till familj, ras, korporation eller ”någon annan form av det allmänna”. Det var genom grupptillhörigheten man blev medveten om sig själv.
Enligt Groebner var det först på fjortonhundratalet som denna ”slöja” blåstes bort och öppnade vägen för människan som enskild individ. Inte minst genom papperstillverkningen blev det främst för kyrkan möjligt att med sigill och vattenstämplar, monogram och andra tekniker framställa lejdebrev och identitetshandlingar.
Under renässansen skedde den visuella reproduktionen av människor genom porträttmåleri al naturale. Men det yttre skenet bedrog ofta och det är intressant att se hur det tyska ordet ”Schein”, som ursprungligen betydde synlig och klar, alltmer fick den moderna betydelsen sken, simulering, bedrägeri.
Lika viktigt för identifiering som ett bildlikt porträtt var olika monogram och vapen. Även klädedräkten spelade en central roll för vem man var under medeltiden, liksom olika märken på själva huden dvs ärr, födelsemärken och hudfärg. Det tyska ordet ”Wahrzeichen” har sin grund i den visuella identifieringen av brottslingar med hjälp av stigmata, vilket ordagrant betyder ”något stucket” och syftar på tatuering eller brännmärkning av dömda brottslingar.
Själva passet har sitt ursprung i medeltida lejdebrev och 1464 lät franske kungen för postbuden införa det obligatoriska passeport. Den moderna administreringen av medborgarskap inleddes år 1789 av franska revolutionärer som ville bli av med de kungliga passlagarna och underlätta resefriheten, men samtidigt lade grunden för den moderna registreringsskyldigheten och kontrollsamhället. Först under första världskriget blev det en allmän skyldighet att bära pass eller identitetsbricka som nu också – gärna med heraldiska tecken – dokumenterade nationstillhörigheten.
Alla har vi väl någon gång lekt med tanken att fly eller ikläda oss någon annans identitet. De flesta minns säkert också vilken lycka det var att få sitt första pass från polisen med vattenstämpel,ett officiellt bevis på ens existens och samtidigt en inträdesbiljett till främmande länder. Groebner berättar många dråpliga historier om hur komplicerat det var att resa, att över huvud taget passera stads- och landsgränser, under senmedeltiden. När konstnären Albrecht Dürer skulle resa från Nürnberg till Bamberg fick han förutom guld och pengar överlämna flera stora konstverk för att få tull- och lejdebrev av biskopen.
Med kungliga insignier, även förfalskade sådana, kunde man komma långt, och bedragare, imitatörer och svindlare har förekommit i alla tider.
Även i dag, trots hypermodern irisidentifiering och fingeravtryckssäkra kreditkort, florerar hundratusentals förfalskade pass och identitetshandlingar som betingar höga priser på svarta börsen. Efter att ha följt identifieringens historia från Campanella, över Fichte och Orwell, fram till våra tiders dna-profiler konstaterar Groebner en smula uppgivet – och kanske uppmuntrande – att övervakningen också i dag är en ”högst jordisk och sjaskig angelägenhet” som inte uppnår sina mål med administrativ perfektion utan genom ”godtycke, oförutsägbarhet, skrämsel och framför allt genom samarbete med grannar och oegennyttiga rapportörer”.
Vad man kan sakna är lite fler nya och gamla illustrationer av ämnet. Men som helhet är denna lärda och välskrivna bok, med sina djärva övergångar och hisnande perspektiv, ett stycke historieskrivning av högsta klass.