Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Varken vänster eller höger

Foto: Björn Leijon
Henrik Arnstads nya bok om fascismens ­historia är väl berättad men lämnar också stora luckor och missar att rörelsen förför genom handling snarare än tanke, skriver Olle Svenning.
Litteraturrecension

Skribent: Henrik Arnstad

Titel: ”Älskade Fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och ­historia”

Utgiven av: Nordtedts

De sista dagarna i oktober 1922 marscherade italienska fascister, svartskjortor, till Rom. Benito Mussolini tog nattåget. De vände sig till kung Viktor Emanuel III, den unga nationens symbol och den liberala konstitutionens representant. Kungen lyssnade till svartskjortorna och lämnade över makten, staten och nationen till Mussolini.

Exemplet, som ändrade Europas historia, bekräftar en huvudtes hos Henrik Arnstad: ”Det var inte fascismen eller kommunismen som generellt avskaffade demokratin i Europa efter första världskriget, det var den auktoritära konservatismen.”

Arnstad reser i det fascistiska Europas kultplatser med några anglosaxiska historiker som guider, främst Roger Griffin och Robert O Paxton. Griffin hjälper till att identifiera fascismens ideologi:

”En typ av politisk ideologi vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.”

Paxton förklarar varför de konservativa ingick allians med fascister. De traditionella eliterna var skrämda av följderna av första världskriget: imperierna var krossade, bolsjevikerna hade gjort statskupp i Ryssland, socialismen växte sig starkare, liksom demokratirörelser.

”Masspolitiken” bredde ut sig. Konservativa kulturpessimister förebådade Västerlandets undergång. Fascisterna kunde hejda fallet. De hade, i motsats till de konservativa, folkligt stöd, dessutom tillgång till mäktiga paramilitära styrkor, ofta rekryterade från krigens hemvändande soldater, revanschistiska, arbetslösa och länge socialt övergivna.

Arnstads historieskrivning är kompetent och väl berättad men dessvärre alltför begränsad. Han väljer bort ekonomisk-politiska förklaringar till fascismens framgångar och hänvisar endast flyktigt till den politiska vänsterns splittring och sammanbrott, så avgörande för fascismens seger i Tyskland och Italien.

Arnstad vill göra en komparativ studie över fascismen i olika nationer men stannar nästan hela tiden i Italien. Avsnitten om den tyska nazismen är minimala och skildringen av Francosystemet är kort och problematisk. Det fascistiska inflytandet i Spanien skruvar han ner till ett minimum. Exemplen från Centraleuropa och Japan är skissartade.

Korrekt men alltför entydigt kopplar Arnstad fascismen till den politiska högern. Ett av de fortfarande gångbara fascistiska slagorden löd: Varken höger eller vänster. Den tidiga fascismen var antikapitalistisk; den påverkades starkt av de teorier om revolutionär syndikalism som främst Georges Sorel formulerade. Den belgiske socialistledaren Henri de Man var med sin antimarxistiska, moraliska socialism en annan av fascismens teoretiska inspiratörer.

”Älskade fascism”, så lyder ju den något provocerande titeln på Arnstads bok. Fascismen var populär, den hade länge ett brett folkligt stöd. Men var den verkligen älskad? De konservativa eliterna blev aldrig förförda; de avskydde fascismens vulgaritet men förstod dess användbarhet, fienderna var gemensamma. Mussolini signerade överenskommelser både med det privata kapitalet och med Vatikanen.
Arnstads slutsats: Fascismen blev alltmer konservativ och konservatismen färgades mer och mer av fascismen. Förhållandet liknade ett resonemangsäktenskap.

Arnstad spårar förälskelsen till medelklassen, småfolket och pinnebergarna, hotade av industrialism och modernitet. Skräckslagna för den gamla överheten och skrämda av den militanta arbetarrörelsen. Fascismen erbjöd småborgerligheten befrielse från liberal individualism, klasskampssocialism och depraverad, korrupt demokrati.

Medborgarna skulle organiskt smälta samman med och uppgå i nationen, skyddade av den högste utvalde, Führern eller il Duce.

Det fanns plats för var och en i de breda folkrörelserna. De var dock underordnade fascismen. Som rörelsens främste teoretiker Alfredo Rocca uttryckte det: vi måste infiltrera de folkliga rörelserna. Pånyttfödelsen krävde offer, nationen måste renas från hotfulla och avvikande element: judar, slaver, romer, socialister, kommunister, liberaler, homosexuella. Kärleken till det fascistiska systemet stärktes därmed hos dem som inkluderades och fick vara med om att skapa den nya människan.

Men fascismens förförarkraft går nog ändå inte att förklara enbart i abstraktioner, Arnstads eller andras. Filmen har en helt annan förmåga. Regissören Ettore Scola skildrar i filmen ”En alldeles särskild dag” fascismens uniformerade gemenskap och marschmusikens förenande kraft. Han visar åhörares passion inför il Duces paroller. Lydnaden och handlingens lojalitet blir till kärleksakter.

Den fascistiska ideologin bygger inte främst på tanke utan på handling, som rörelsens främste filosof, Giovanni Gentile, formulerade det.

Handlingen uttrycktes ofta i våldet, i den direkta aktionen, ytterst i kriget. Det var under kolonialkrigen som beundran för Mussolini nådde sin kulmen, betonar Arnstad.
Hans bok beskriver väl fascismens fäste i en rad olika ideologiska bråten: chauvinism, klerikalism, våldsromantik, rasism, ledarkult, antidemokrati och bigotteri.

Men boken lever inte upp till hans och förlagets väldiga och osedvanligt illa formulerade ambitioner: ”För första gången finns på svenska en modern redogörelse för vår tids viktigaste ideologiska innovation: fascismen.” Är ordvalet om fascismen en medveten provokation?

Arnstads historieskrivning har för stora, öppna luckor. Idékritiken binder sällan samman den fascistiska ideologin med det förflutnas elitteorier, antisemitism eller bloddoftande nationalromantik. Vissa av de historiskt-geografiska översikterna är svaga och obearbetade.

En så vittomfattande bok som Arnstads kan inte undvika sakfel. Sympatiskt nog inbjuder författare och förlag till felrapportering på bokens egen blogg. Jag anmäler omedelbart Arnstads formulering om Angelica Balabanoff, en av socialismens och feminismens ledande gestalter, jämförbar med Klara Zetkin och Alexandra Kollontaj. Arnstad sammanfattar Balabanoffs gärning i en enda mening: Hon var Mussolinis högt uppskattade judiska älskarinna.

Han bevisar därmed att en del av fascisternas propaganda överlevt.

Kan historien upprepa sig, kan folk i Europa än en gång säga ”älskade fascism”? Arnstad ser en ny fascism ta form, skapad av den franske filosofen Alain de Benoists intellektuella ”Herkuleskrafter”. Benoist, som jag känner en del, hyllar Tor och Oden och skriver teorier om olika rasers intelligens. Han vill skapa global apartheid och föraktar varje form av liberal demokrati.

Den nya europeiska högerpopulismen står tvärtemot vad Arnstad tror långt från Benoist, numera en kuf i fascismens utkant. I dag hämtar högerpopulismen främst inspiration, praktiskt och ideologisk, från Marine Le Pens framgångsrika sociala fascism. Den är upprorisk mot det globala kapitalet, EU och mot korrupt politik och ständigt beredd att mobilisera mot invandring, sexuell och moralisk frigörelse och mot islam.

Den ligger nära det fascistiska idealet: Varken höger eller vänster.

Henrik Arnstad är medarbetare i Dagens Nyheter, och hans bok recenseras därför av Olle Svenning, skribent i Aftonbladet.