Stenhögen på torget. I Vénus Khoury-Ghatas ”Sju stenar till den otrogna hustrun” ställs västvärldens välvilja mot tusenåriga maktband. Ola Larsmo läser en berättelse om förtryck och förståelse.
I ett hus i utkanten av byn Khouf på randen av öknen väntar Noor på sin död. På torget har byborna samlat stenar till hennes avrättning. Noor är gravid med en annan man än sin make, en ingenjör vid det stora dammbygget i norr. Kanske var det våldtäkt, kanske blev hon förförd när han skjutsade henne hem genom sandstormen. Hon vill själv inte tala om det. Nu är hon övergiven av sin odugling till man och sina tre söner, som angav henne för ”brottet”.
I byn finns också en namnlös biståndsarbetare från Frankrike, i romanen bara kallad ”du”. Hon identifierar sig med Noor och kan inte finna sig i det mord som helt öppet planeras. Så börjar hon ta sig an Noors sak, appellera till ointresserade myndigheter inne i staden, plädera och planera.
Men att försöka repa upp minsta bit av de tusenåriga patriarkala maktband som håller människorna på plats är som att dra upp kvickrot i en trädgård: rötterna löper kors och tvärs, ibland finmaskiga, ibland grova som rep försvinner de till sist, oåtkomliga, ned i underjorden. Snart kan biståndsarbetarens eget liv vara hotat – och kanske har hon försatt flera andra kvinnor i byn i en riskabel situation genom att rucka på en urgammal ordning.
Så kan man sammanfatta den mörka intrigen i fransk-libanesiska författaren Vénus Khoury-Ghatas senaste roman, ”Sju stenar till den otrogna hustrun” (precist översatt av Maria Björkman). I en intervju med Kerstin M Lundberg i radions ”Kulturnytt” berättade Khoury-Ghata om hur hon började skriva boken: hon var på resa i Iran när hennes bil fastnade i en trafikstockning. Hon frågade om det var fotbollsmatch på gång. ”Nej, en otrogen kvinna ska stenas”, blev svaret. Längre fram passerade hon en lika fattig liten by som romanens Khouf: och på torget låg en stenhög avsedd för en annan ”otrogen” hustru.
I Frankrike är Khoury-Ghata, född i Libanon 1937, en mycket väletablerad författare med nästan fyrtio romaner och diktsamlingar bakom sig. På svenska finns sedan tidigare bara två böcker, romanen ”La Maestra” (2003) och självbiografin ”Ett hus på randen till tårar” (2006). Den senare boken skildrar, i ett återhållet och bländvitt språk, hur det var att växa upp med en psykotisk och våldbenägen far i fyrtio- och femtiotalets Libanon – en far vars våldsamhet mer eller mindre berättigades av samhällets traditioner.
Det är långt från femtiotalets urbana Libanon till det utfattiga Khouf. Byn verkar också flytta sig mellan olika delar av världen: ibland tycks den ligga i Tunisien på randen av Sahara, i en annan stund i södra Egypten, för att till sist vara belägen någonstans på Afghanistans landsbygd. Det är subtilt gjort – men, tycks Khoury-Ghata vilja säga, sådana är villkoren överallt där samma fattigdom råder. Berättelsen om mötet mellan ”du” och Noor pendlar också mellan fabel och realistisk roman – ibland tar Noors livsåskådning över och världen blir enkel, med enkla beståndsdelar – regn, vind, apelsinblom, bergen i fjärran, sand och blod och en samhällsordning där mannen har en absolut makt. Romanens språk är också genomgående hållet i Noors tonfall – det är biståndsarbetarens värld som framstår som den dunkelt svårfångade.
Den fråga man ställer sig som läsare är vilket avstånd mellan de båda kvinnorna som Khoury-Ghata egentligen vill mäta. Är det en skillnad i tid – är Noor och hennes by ”efter”, handlar det om att ”komma i kapp” biståndsarbetarens modernitet? Eller är den fattigdom hon möter helt enkelt ohjälplig och evig? Det är ingen tvekan om att den västerländska kvinnan mellan varven, på ett utstuderat romantiskt vis, känner sig lockad av den skenbara enkelheten i Noors värld. Tills hon konfronteras med stenhögen på torget. Och en far som skär halsen av sin gravida dotter.
”Ett hus på randen till tårar” var en stenhård, självbiografisk berättelse, rik på tidsfärg, på miljö, på konkreta detaljer både ur ett försvunnet Libanon och en förtryckets praktik. I ”Sju stenar …” finner jag tidvis draget av allegori och myt störande – som om Noors öde, som alltså går tillbaka på verkliga händelser, ska göras om till ett tidlöst exempel. Jag hade hellre velat läsa en roman som utspelade sig på en konkret plats, i en bestämd tid. Det hindrar inte att jag hela tiden vänder blad och verkligen vill veta hur det slutar för romanens personer. Naturligtvis går det illa för någon. Men någon annan har vågat resa sig upp och gå.
Vénus Khoury-Ghata talar om sin bok på Medelhavsmuseet i Stockholm på onsdag den 7 oktober kl 18.