När vetenskapsjournalisten Maja Hagerman 1996 fick Augustpriset för ”I spåren av kungens män” fanns det mer än en kulturredaktion som missat detta guld och skamset fick leta fram den ur boktravarna och buda till recensent.
Jag minns läsupplevelsen, det var som om en hemlig teater reste sig i de svenska hagarna. Sveriges kristnande var en sensationell historia och Maja Hagerman en skicklig författare. Boken var rena bladvändaren.
I det färska numret av Vi Läser intervjuas hon av chefredaktören Nina Solomin om sin nya bok ”Försvunnen värld”, som kommer ut i maj.
Utgångspunkten är en mängd fornfynd i Uppland efter den största arkeologiska utgrävningen i Sverige någonsin. Digitala landhöjningskartor berättar märkliga ting och plötsligt förstår man varför vägarna går som de går. Där det nu är inland låg havet, och vägen längs en kust som nu är skog. En numera obegriplig sväng berättar att där fordom låg ett näs.
Det är precis sådant som Maja Hagerman går i gång på. Man känner hennes journalistiska temperament när hon spårar och spanar och får oss att bli fascinerade av allt det som historien avslöjar.
”Ibland sägs det om mig ’hon är en sådan utmärkt introduktör’. Okej. Här har man lagt pussel under flera år, och fått fram fullständiga nyheter om grundläggande grejer och sedan blir man kallad ’introduktör’ … Det kanske är en typisk kvinnofälla? Jag tänker på Selma Lagerlöf, som hela tiden fick höra att hon är så bra på att förmedla de värmländska sägnerna.”