Först ska sägas att det är roligt att Virginia Woolfs debutverk, som hon skrev när hon var drygt 30 år, nu givits ut på svenska, omsorgsfullt översatt av Maria Ekman, som också står bakom en notapparat med mycket intressant tilläggsinformation. Det här är Virginia Woolf innan hon blev Virginia Woolf, och emblematisk modernist. Även om romanen har uppenbara brister är det fascinerande att se henne göra entré på den litterära scenen. Hennes språk är livligt och fullt av kvicka och precisa iakttagelser om allt; politik, krig, litteratur, konst, musik och moral.
Hon låter ett brittiskt sällskap lämna ett smutsigt, av människor överfullt och bedagat London, gå ombord på fartyget ”Euphrosyne” (en av de tre gracerna i grekisk mytologi) för att resa mot en ny kontinent: Sydamerika.
Det brittiska världsherraväldet är i fallande, hierarkierna under diskussion, och moralfrågorna heta. Det är med detta för ögonen som läsaren slår följe med det förväntansfulla sällskapet, bort från den stinkande gamla civilisationen för att upptäcka en ny, naturlig, oförstörd. Det låter som ett romantiskt projekt, men det blir något annat, en upptäcktsresa i konventioner och moraluppfattningar, där världen utanför korresponderar med världen innanför på ett brutalt sätt.
Konstens roll har alltid varit problematisk, och det låter ungefär som i dag när en politiker i sällskapet, mr Dalloway, klagar över konstnärernas brist på samhällsansvar: ”Era konstnärer ser att saker är tilltrasslade, rycker på axlarna, vänder sig till sina visioner – som, det erkänner jag, kan vara mycket vackra – och låter saker förbli tilltrasslade. I mina ögon ser det ut som om de undandrar sig sitt ansvar.” Hans hustru mrs Dalloway tar makens resonemang vidare och erkänner konflikten att å ena sidan vilja stänga in sig i konstens egen värld, och å andra sidan inte kan eller vill stänga in sig när hon ser nöden i form av ett fattigt och hungrigt barns ansikte.
Idéer och tankar bryts vid middagsbord och tesalonger. Ett nyförlovat par gör upp bröllopsplaner, en sällskapsdans ger svallvågor länge, en intensiv läsning av Henrik Ibsen ger fingervisningar, liksom ett fränt utspel om det modernas välsignelse: ”Ingenting som är mer än tjugo år intresserar mig”, säger Helen, ”ingenting som är gammalt piggar upp mig.”
Sällskapet med sina eviga samtal drivs nu allt djupare in i det ”ociviliserade”, som Ulrika Milles i sitt kloka efterord jämför med Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”.
När delar av sällskapet rör sig upp för en flod i det främmande landet händer det tragiska. Allt löst prat rämnar och orden får skärpa och konturer. Det gäller för övrigt hela romanen, som flyter än hit än dit och skiftar fokus, men som i slutet och i allvaret får form och kraft.
Där börjar Virginia Woolfs egentliga författarskap.