Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Vivek Narayanan: ”Låt varje språk vara främmande”

Tragikomisk poesi på språng i världen. Den indiskfödde författaren Vivek Narayanan gör oväntade språng. Han blandar exempelvis dagens tevekomedier med den gamla hinduiska guda­världen. Anders 
Cullhed läser en egen­sinnig poet.

Lyrik

Vivek Narayanan
”Låt varje språk vara 
främmande”

Övers. och urval Erik Bergqvist
Wahlström & Widstrand

W&W fortsätter sin utmärkta serie Internationell poesi – som i dag känns mer välbehövlig än någonsin – med ett generöst urval av den indiskfödde, engelskspråkige författaren Vivek Narayanan, född 1972. Erik Bergqvist står för urval och översättning, och i stort sett överallt där jag kunnat jämföra – man får leta på nätet – har han hittat rimliga lösningar.

Det kan inte ha varit lätt, för Narayanans diktning slingrar sig som en ål ur de flesta av våra vanliga ansatser att kategorisera och genre­bestämma poesi. Det första ord som kommer för mig när jag själv ska försöka är en engelsk term hämtad från modern stadsplanering (och som under 00-talet började smyga in i lyrikkritiken), sprawl, utglesning.

I sin poesi glesar Narayanan ut städer, kulturer och kulter med eftertryck. Där framträder en interkontinental och postindustriell värld med både hybriditet (jag lånar begreppet från Homi K Bhabha)
och främlingskap som ledande teman. Hans egen bakgrund ger säkert en av nycklarna till författarskapet. Narayanan föddes i Ranchi 
i nordöstra Indien av tamilsktalande föräldrar, växte upp i Zambia, utbildade sig i USA och under­visade i Durban, Sydafrika, för att återvända till hemlandet och New Delhi år 2000. Sedan dess har samlingarna ”Universal Beach” (2006) och ”Life and Times of Mr S” (2012) utkommit.

I den här poesin är världen alldeles bokstavligen inte en utan flera, som i begreppet pluriversum som återkommer genom flera av dikterna. De utgår gärna från specifika scener eller begrepp (”ekonomin”, ”ljudet”, ”ursprung”) som byggs ut i associativa språng och begrundas, inte sällan på ett ironiskt sätt som kan föra tankarna till nordamerikanskt sekelslut, typ John Ashbery.

Här finns gott om flygplatser, tåg, bussar och hamnar, som en kvarleva från den tidiga modernismens dagar, bland annat hos den portugisiske poeten Fernando Pessoa som tillägnas en av dikterna. Hos Narayanan är emellertid entusiasmen över den här trafiken borta, ersatt av en grimas över motorvägens släpande betongrytm eller av uttalat antikapitalistiska bokslut: ”Vem ska rädda oss? Köptemplen/har stängt. Havet är aska.”

Narayanan växlar titt som tätt mellan Väst och Öst, mellan nuet och ett tusenårigt förflutet, mellan gym- eller den pladdrande sitcom-kulturen och den uråldriga hinduiska gudavärlden. Ödsligheten i den antro­pocena tidsåldern (tänk klimat­kris och rubbade ekosystem) eller i det digitala tillståndet (”Google is a perennial tree that gives no flowers”) kan påminna - som Magnus Halldin anmärker i en klargörande efterskrift – om landet som låg öde i den engelska efterkrigspoesin för hundra år sedan. Å andra sidan skriver Narayanan genomgående tongue-in-cheek, till och med när han återgår till sin egen (uppenbarligen svåra) förlossning: ”jag har sedan dess blivit bättre på/att bryta upp”.

Rolig är också Narayanan när han så att säga approprierar den kanon­iserade västerländska lyriken i sina indiska scenarier. Som i hans små versberättelser om herr S, en man med ”multipel identitet” som lever i Chennai (tidigare Madras), lika förtjust i översättaren Parthasarathys tolkning av det tamilska eposet Cilappatikaram som en gång romantikern Keats över George Chapmans översättning av Homeros.

Så blandar Narayanan röster eller stilarter från när och fjärran i en – vad jag kan förstå – egensinnig kakofoni, där sist och slutligen också de gamla gränserna mellan natur och kultur destabiliseras. Städerna blir landskap, himlen ett kretskort. Det är en tragikomisk poesi, där man aldrig kan vara riktigt säker på att skönheten ”lyckats överleva photoshop”, men när det händer är det ett mirakel.