Formeln är tröttsamt använd, både i litteraturen och i filmen: ung man återvänder till födelseort för att göra upp med barndom och frånvarande fader. Men när Viveka Sjögren plockar upp tråden blir berättelsen, och pojken, ovanligt mjuk och varsam.

Det är åtta år sedan Torvi och hans mamma flyttade från den isländska ön Heimaey, till Sverige. Nu är han fjorton, och måste åka tillbaka för att vara med vid begravningen av pappa. Kettil, gubbjäveln som varken han eller mamma hört av på flera år.

Glädjen över att återse släkten och bästa vännen grumlas av mysteriet kring pappans liv och död. Vem var egentligen Kettil, som övergav dem? Frågan blåser längs det isländska kustlandskapet, den står skriven i öbornas ansikten och knastrar i farmors sockriga pannkakor. Om pappa var en svikande alkis – kommer då Torvi att bli likadan? Rädslan kring ”arvet” lyfts fram i Sjögrens roman, där alkoholen rinner som en röd tråd genom människorna i det lilla samhället.

Samtidigt växer en annan bild fram av Kettil: den romantiska drömmaren, en manodepressiv sökare med vind i håret. Spåren går via upphittade anteckningar, traktens berättelser, Torvis bortträngda minnen och pappas inspelade röst på telefonsvararen. Det är först när Torvi kan göra uppväxtplatsen till sin egen, när han åter identifierar sig med Island, som han kan skapa en mer komplex bild av sin pappa. Då börjar den viktigaste resan, genom minnen och sorg, in i det egna jaget.

Slutet gränsar till överlastning av symbolisk försoning, och medan regnet forsar över marken, som i förlösande tårar, väcker romanen en fråga i mig: Hade en mor blivit lika förlåten?

Berättelsen vilar tryggt i språkets famn. Sjögren, som också är verksam som illustratör, placerar här ut sina språkliga bilder med fingertoppskänsla: Farmors handstil är ”som svårknutna rosetter” och de isländska nätterna liknas vid ”försiktiga frågor”. Minnesfragment och drömmar får spränga in och skapar poetiska andrum. Jag läser och gläds över ett vackert hantverk.