I Sverige dominerar en nidbild av Ryssland. En nidbild som är onyanserad och ofta oriktig. Det är huvudtemat i Sveriges Radio-korrespondenten Vladislav Savics nya bok ”Vladimir Putin och ryssskräcken”.
Savic ger inte en antitetisk motbild av Ryssland, och han sticker inte under stol med att vår stora granne under Vladimir Putins tio år som president och premiärminister har utvecklats i en alltmer auktoritär riktning. Men han har tagit på sig uppgiften att läsa de senaste två decenniernas historia även med ryska ögon och perspektiv. Och det leder till en rätt annorlunda verklighetsbeskrivning än vad vi svenskar normalt får oss till dels.
Framför allt betonar Savic att ryssarna anser sig ha blivit, och i stor utsträckning faktiskt blev, förda bakom ljuset av USA och dess allierade efter järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991. Det blev ingen motsvarighet till USA:s Marshallhjälp efter andra världskriget, som många ryssar hoppats, med krediter och bistånd som skulle hjälpa Ryssland att starta om sin ekonomi. Det blev inte heller mycket till privata västliga investeringar. I stället utsattes Ryssland för en veritabel inringning: 9 nya Natomedlemmar, 15 nya föga Moskvavänliga utbrytarstater, 10 nya EU-länder i närområdet, rikligt med nya amerikanska militärbaser längs ryska gränser.
Därtill medförde, enligt Savic, den inrikespolitiska oredan under 90-talet att ”alltför många ryssar förknippade ordet demokrati med kaos och anarki”. De korrumperade ”oligarkernas” utplundring av statliga företag utarmade statsmaktens finansiella resurser, och vingelpresidenten Boris Jeltsin förmådde – eller ville – inte få bukt med allehanda centrifugala trender inom landets ekonomi.
Att Vladimir Putin på nyårsafton 1999 utsågs till Jeltsins efterträdare har därför i efterhand uppfattats som att ”rätt man hamnade på rätt plats vid rätt tidpunkt”. Putins första programförklaring handlade om ”lagens diktatur” – att införa lag och ordning och stärka statens makt. Ett annat av hans älsklingsuttryck har varit att ”återskapa vertikalen” – att centralmakten tar tillbaka kontrollen över regionerna och oljeföretagen. Ett tredje har varit att uppfylla ”det historiska samhällskontraktet” – att ge medborgarna bröd och trygghet i utbyte mot att de inte opponerar öppet mot hur staten styrs.
Sådana Putinska, knappast särskilt demokratiska, maximer tar också SVT:s utrikesnestor Stig Fredrikson fasta på i sin bok ”Daterat Moskva. Rysslands väg leder bort”. Men Fredrikson landar i en betydligt dystrare bedömning av epoken Putin.
När Putin blev rysk ledare betedde han sig mycket smartare än vad kommunisterna gjorde på Sovjettiden, menar Fredrikson:
”Putin lät ’den personliga friheten’ från 90-talet vara kvar, medan han utplånade den politiska friheten. Kommunismen var emot alla former av frihet, putinismen tillåter individuell frihet, det är den stora skillnaden.”
Till exempel friheten att fortsätta supa ihjäl sig, köpa biffiga bilar (ofta stulna) från väst, och titta på allt torftigare tv-program. Fredriksons gode vän Boris Nemtsov, en av ledarna för den i dag hårt trängda politiska oppositionen, fnyser åt både den politiska och den individuella friheten i Putins Ryssland:
”Båda är skit ... I Putins ideologi finns två ingredienser: pengar och makt ... Det är ett enkelt och primitivt system. Det bygger på att verklig frihet – demokrati, konkurrens – skulle störa honom, hindra honom för att behålla makten och berika sig själv.”
När jag läser Stig Fredriksons mycket genomtänkta bok hör jag i bakhuvudet hans röst när han fäller sina kommentarer i SVT:s Rapport eller Aktuellt. Trevande, lite dröjande, alltid laddade med verklighetsbaserad eftertanke. Och han drar sig inte alls för att sätta ett personligt, Fredriksonskt, betyg på Vladimir Putins och nye presidenten Dmitrij Medvedevs samhällsmodell:
”I dag härskar synsättet att demokrati inte passar Ryssland eftersom ryssarna inte är mogna för demokrati och behöver starka ledare. Jag tror inte på det. Och jag tror inte att dagens ryska ledning kommer att kunna sitta kvar till långt in på 2020-talet om de inte tillåter sig att visa större förtroende för sin egen befolkning. Rysslands problem i dag är så enorma att det inte går att lösa dem med direktiv uppifrån.”
Savics och Fredriksons Rysslandsböcker är bara två i en bokflod om vår östra grannstormakt som givits ut de senaste månaderna. Väl värd att läsa är också Svenska Dagbladets tidigare Moskvakorrespondent Torgny Hinnemos ”Berättelser från ett land som inte finns. Människor, möten och miljöer i det forna Sovjetunionen”. Den handlar mest om det i dag ”ickeryska” Ryssland (Centralasien, Kaukasus, Ukraina, Vitryssland med flera), men Hinnemo bjuder på några alltjämt centrala poänger om Rysslands unika geografi.
Exempelvis att ingen kan, eller någonsin kunnat, fastslå var det ”egentliga Ryssland” är beläget. Medan England, Frankrike och övriga västeuropeiska kolonialmakter expanderade på andra, klart avskilda, kontinenter så bredde tsarernas Ryssland och Lenins/ Stalins Sovjet ut sig i öst, syd och väst i direkt anslutning till ”kärn-Ryssland”. Det har alltid varit ett dilemma, snarare än en möjlighet, för härskarna i Sankt Petersburg och Moskva. Förr liksom nu har det varit nästan omöjligt att fastställa var gränserna går för det genuint ryska Ryssland.
Särskilt som dagens ryska statsbildning inte är densamma som det territorium som befolkas av människor med rysk identitet. Cirka 15 miljoner ryssar bor i Rysslands europeiska grannstater och i Kazakstan. Samtidigt är 22 miljoner av Rysslands 140 miljoner invånare varken ryssar, ukrainare eller vitryssar utan tillhör mångahanda folkslag.
”Att Ryssland inte längre är landet där alla ryssar bor är något nytt som det kommer att ta ett par generationer att smälta”, funderar Hinnemo.
I själva verket är nog det tsaristiska och sovjetiska ryssimperiets sönderfall och krympning ett mer dramatiskt historieskifte än de brittiska och franska kolonialväldenas avveckling. Den slutsatsen kan man dra av boken ”Skruden och nakenheten. Essäer om Ryssland” av professorn i slaviska språk Per-Arne Bodin.
Bodin kartlägger hur den ryska identiteten under ett helt millennium har formats av ett slags föreställning om ”det ryska världsriket”, alltifrån Kievriket under det gamla Bysans, över Konstantinopels fall 1453 och en rad beryktade och fruktade tsarer till bolsjevikernas skapande av Sovjet som en supermakt.
”Imperietanken, den sakrala världsrikestanken, är kanske den allra starkaste och mest ödesdigra konstanten i rysk historia. Nedmonteringen av Sovjetunionen var det första verkliga avsteget från detta ryska imperietänkande i den ryska traditionen på tusen år.”
I ett sådant perspektiv framstår inte Vladislav Sadics skildring av hur ryssarna i dag känner sig utsatta och inringade som särskilt egendomlig.