Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

”Vrålflabben uteblir när vänstern dukar under” – Recension av Johannes Klenells ”Det fria ordet”

Johannes Klenell har skritvit en vass nyckelroman och ”Det fria ordet” är ypperlig socialrealism, skriver Jonas Thente.

Roman

Johannes Klenell

”Det fria ordet”

Natur & Kultur, 317 sidor

 

Ytterligare en ung mediearbetare manifesterar sig i svensk romankonst i och med Johannes Klenells debutroman ”Det fria ordet”. Han heter Jonas Thunander och inleder i romanens början som 25-åring en praktikplats vid det socialistiska mediehuset Det fria ordet. Det är en förening som strävat på sedan 1967, med en idé- och en satirtidskrift, ett bokförlag och en hel del annat.

När Jonas kommer in är föreningen på dekis. Under många år har man haft en storsäljande deckarförfattare i sitt stall, men han har dragit vidare till eget förlag och inkomsterna börjar tryta. En palatskupp har genomförts och en ny ledning tillsatts. Ingen känner till att Jonas skall komma, eller varför. Så börjar hans karriär, skrivbords- och datorlös, med att göra i princip ingenting och stiga i graderna.

Man behöver inte läsa många sidor innan man växlar in på spåret nyckelroman. Det kan knappast vara något annat än Ordfront som ligger till grund för denna ganska lågmälda satir över den svenska vänsterns senare historia. Det pikanta med detta är att Klenell arbetat som marknadsförare på just Ordfront och för närvarande är redaktör för Ordfrontägda satirtidskriften Galago. I romanen blir Thunander, mest av en slump, redaktör för satirtidskriften Guano.

Här finns också en del presshistoriska detaljer som ytterligare förankrar fiktion i verklighet. Deckarförfattarens död. En skandal kring publiceringen av en folkmordsförnekare. En satirtext i Guano som anmäls för ofredande. Med mera.

Och tiden går. ”Det fria ordet” spänner över tio år, från 2005 till nutid.

Den som söker inkännande personporträtt och intressanta romangestalter letar förgäves i Jonas Thunander. Han flyter viljelöst fram längs tidsaxeln och fungerar mest som en blank projektionsyta för den här romanens egentliga huvudgestalt: den svenska vänstern. Det är snillrikt av Klenell att låta Jonas vara en så platt figur. En mer aktiv och politiskt engagerad – åt endera hållet – berättare hade förorenat den initierade historieskrivningen.

Föreningen/förlaget/magasinet/studieförbundet med mera Det fria ordet sköts inledningsvis av ett tvärsnitt klassiska vänstertyper. De nostalgiska fackfantasterna, hötorgsmaoisterna från 1968, flummarna, folkhemskommunismens kronvrak, postanarkistiska suputar, piercade vegantjejer och en och annan karriärist på en mellanstation från SSU till Rosenbad eller Svenskt Näringsliv, skitsamma vilket.

Alltmer förbluffad glider Jonas Thunander omkring och gör ingenting medan han lär sig hur allt inte fungerar och hur de idealistiska deviserna vittrar i verklighetens skarpa ljus.

Av ämnet kan man tro att detta är en vrålflabbig bok, men Johannes Klenell vet att stoffet är tillräckligt talande: han behöver inte ta hem några enkla poänger eller göra sig lustig. Tillbakalutat och kanske en aning vemodigt beskriver han den traditionella vänsterns urartning.

För det är vad som sker. Mot slutet skriver vi samtid och Jonas har plötsligt funnit en spelplan där hans grunda begåvning och allmänna lealöshet kan komma till sin rätt: sociala medier.

Romanens sista 50 sidor är rent giftiga i beskrivningen av hur det politiska samtalet i allmänhet och vänsterns i synnerhet splittras i tribalistiska gräl och beskyllningar. Allt anpassat till en medial miljö där det högljudda grälet och de lättköpta poängerna mal ner alla övertygelser till urtidssoppa.

Johannes Klenell är vass när han stillsamt koncentrerar de senaste årens apolitiska landskap. Som i framväxandet av Feministiskt initiativ: ”en kombination av pr-byråer som ville visa att de gjorde något gott och en lycraklädd glitterbestruken gräsrotsrörelse av närmast fanatiska supportrar”. Och han låter direkt ledsen när han summerar: ”De var närmast ett syskonparti till Sverigedemokraterna när det kom till hur deras väljare agerade. Allt var svartvitt, ont eller gott.”

Romanens upplösning och Jonas Thunanders vidare öden och äventyr skall inte avslöjas här, men låt säga detta: det är ypperlig socialrealism.