Vad gäller den engelske excentrikern och författaren William Beckford (1760–1844) är det befogat att fråga vilket som är mest intressant: hans biografi eller författarskap.
Att döma av det myckna material som publicerats om den säregne mannen måste man nog sluta sig till att det är hans person som har intresserat de flesta. Vilket inte är att undra på.
Här har vi en av Englands rikaste arvtagare till både makt och pengar, som snabbt förskingrar möjligheterna till det förra och omsorgsfullt använder de senare till att bygga en bisarr värld av överdådiga drömmar.
Han publicerade en del böcker. Främst reseberättelser från de turnéer Europa runt som han inledde i unga år, därtill driven av de hårt prövade föräldrarna i försöken att rida ut de ständigt uppblossande skandalerna.
Beckfords två bestående bidrag till de sköna konsterna är två. Det ena är utbyggnaden av släktgodset Fonthill Abbey till ett makalöst gotiskt drömslott. Det andra är romanen ”Vathek”.
Det är en enkel berättelse. Kalifen Vathek härskar under 800-talet från staden Samarra över ett storslaget imperium.
Hans fäbless för kunskap, makt och njutningar leder honom emellertid att trotsa Allah och sluta en pakt med Djävulen – ett konsekvent genomfört beslut som ovillkorligen för honom till helvetet.
Korrespondenserna mellan Vathek och hans författare är otaliga. Gabriella Håkansson påpekar i sitt lärda efterord att just denna omständighet nog bidragit mycket till romanens dragkraft.
Men det finns också i ”Vathek” en mörk kärna av besatthet som fortfarande berör eftersom den fortfarande är giltig i våra dagar. Dessutom är dess moraliska budskap än i dag värt att diskutera.
En upprörd engelsk kritiker såg i samband med utgivningen 1786 just moralen som romanens största ”defekt”. Slapphet och barnslighet ses som vägen till lyckan, medan ambition och sökandet efter kunskap bestraffas som synder, menar denne kritiker.
Man förstår hur ”Vathek” uppfattades på sin tid: som ett hån mot hela den nyetablerade borgerligheten. Och på samma sätt uppfattades naturligtvis William Beckford.
Litteraturhistoriskt har många forskare velat placera Beckford i en huvudsakligen fransk tradition. Man var inte så intresserad av orientalism i England, medan genren redan hade många företrädare i Frankrike, bland andra Voltaire, Montesquieu och Caylus.
”Tusen och en natt” översattes till franska kring 1710 och ledde till ett litterärt mode med mängder av sagor med kvasipersiska motiv.
William Beckford vandrade in i dessa sagor, och inrättade sitt liv i dem. Hans kalif är en fascinerande gestalt, där han drar fram med sitt följe av eunucker, konkubiner, enögda negresser och dvärgar på jakt efter de yttersta av kunskaper.