Bokrecensioner
Willy Granqvist: ”Samlade skrifter, del IV Dikter 1982–1985”
Publicerat 2010-02-08 10:24
Dela med andra:
Litteraturrecension
Författare: Willy Granqvist
- http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/willy-granqvist-samlade-skrifter-del-iv-dikter-19821985-1.1041148
Titel: ”Samlade skrifter, del IV Dikter 1982–1985” Efterord av Krister Gustavsson och Magnus Ringgren
Bokrecensioner
- Bokrecensioner
- Oscar K. och Dorte Karrebæk: ”Idiot!”
- Maria Zennström: ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?”
- Lars Jakobson: ”Vännerna”
- Ann Hallström: ”Saknaden”
- Jakob Staberg: ”Sjukdomens estetik”
- Anders Fager: ”Svenska kulter”
- Andres Lokko: ”Andres 1989–1998”. ”Lokko 1999–2009”
- Artur Domoslawski: ”Kapuscinski Non-Fiction”
- Maja Lundgren: ”Mäktig tussilago”
- Björn Elmbrant: ”Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr”
I ”(Skrivarens monolog)”, som återfinns i den tredje delen av Willy Granqvists samlade skrifter, står det: ”Jag torkar bort morgonen, den som ger sin bas av förtroenden. Jag sätter mig på stolen, låter min hud skava mot ljuset. Blåst kommer in genom fönsterspringan. Jag sväljer blåsten. [---] Jag torkar bort förmiddagen, middagen, eftermiddagen. Ett valv av skevande skuggor reser sig över mig, jag är ett flämtande andetag därinne.”
Stolen. Kroppen. Ljuset som skaver mot huden, och så det flämtande andetaget som alltid finns längst därinne, i alla Willy Granqvists texter.
Det är fem år sedan Willy Granqvists samlade skrifter började ges ut. Nu kommer den fjärde och sista boken, som samlar dikterna mellan 1982 och 1985 och innehåller diktsamlingarna ”Mörkret”, ”Glömskan” och den postumt utgivna ”Natten”. Som jag minns det var dessa hans sista böcker svarta av död och mörker. Kanske för att man oundvikligt kopplade dem samman med självmordet 1985. När jag nu läser om dem, i Agneta Hills fina äggskalsvita formgivning, hör jag också någonting annat.
Det är inte bara dödslängtan och försvinnandets bottenvirvlar som suger och drar i dikterna. Visst ligger utplånandet nära: ”ett blundandets rekviem” som det står i den sista diktsamlingen. Men här finns också ett utåtriktat, nästan kärleksfullt tillmötesgående. Ett taktilt och sinnligt interagerande med omvärlden. Med tingen, materialen, livet och människorna.
Vad som uppstår mellan diktraderna i de pulserande, ja nästan som andetag flämtande, sträckningarna mellan mörker och ljus, mellan inre drömvärldar och yttre vardagligheter, är en poesi som i all sin nakna enkelhet ligger helt öppen. Frilagda ligger kanalerna där. Och som läsare kan man välja vid vilken punkt man vill, och klarar av att mötas.
Beroende på vem man är och var någonstans i livet man befinner sig, så svarar dikterna genom sitt sätt att finnas. Jag är här, säger dikten. Jag är här i det lätta. Och i det bottenlösa. Jag är en flämtande låga inuti orden och jag står här och jag fortsätter att stå och jag är med dig i din läsning oavsett om den bara är lugnt registrerande eller tvärtom förtvivlad och utom sig av skräck. ”Det är en barnslig tanke”, står det i dikten ”Att röra sig”, som fortsätter: ”Men såna brukar ju hålla.”
Krister Gustavsson och Magnus Ringgren som har ansvarat för samlingsvolymerna har gjort ett fantastiskt arbete. Inte minst genom de utförliga kommentarer, noter och efterord som beledsagar böckerna och ger värdefulla upplysningar om Granqvists alla naturvetenskapliga stickspår och konstnärliga influenser.
Jag tänker mycket på Gunnar Björling när jag läser Willy Granqvist. Visserligen skrev de på många sätt olika, men de hade samma fingertoppskänsla för ordens mjukhet och själens mörker. Det är en lycka att deras dikter finns.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
