”Inte bara schvung, utan också exakt­het ”, skriver Wislawa Szymborska i sin nya diktsamling ”Här”, i eminent översättning av Anders Bodegård.

Det är just den kombinationen av till synes otvunget schvung och flyt, och en helt knivskarp pre­cision som gör Szymborska till en av sin generations absolut bästa poeter. Det ser ju så lätt och aningslöst ut. Som ett infall, en liten fundering, knappt färdigtänkt, så att läsaren får den där känslan av att det där, det skulle jag kunna göra själv…

Det finns ett särskilt slags poe­ter, lärare, människor – som förmår lyfta åhöraren på ett mycket subtilt sätt, vilket är en av de vackraste egenskaper jag känner. Szymborska har den förmågan, hon skriver alltid enkelt i vardagliga bilder men lyckas ändå skapa en större sfär som omärkligt expanderar ur dikten. Som den här lilla sexradingen i slutet av boken:

 VERMEER

Så länge kvinnan där på
   Rijksmuseum
samlad, i målad tystnad,
dag efter dag häller
mjölken ur kannan i bunken
förtjänar inte Världen
världens undergång.

 Det är konstens essens i en enda mening. Man kan bära den med sig som en sparad kastanj i fickan, inte märkligare än så; Szymborskas dikt liknar tusen andra central­lyriska dikter men det är nästan bara hon som får till det.

Nyligen publicerade The Guardian en krönika av Germaine Greer som gick ut på att det var idioti att ägna tid åt något så omständligt som Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”. Man skulle önska att Greer fick ta del av den åttiosexåriga Nobelpristagarens stillsamma dikt ”Icke-läsning”, som inleds med raderna: ”Köper man Prousts verk/får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln.”

Szymborska skriver om Proust och Vermeer men också om ”klimpsoppa med fläsksvål” och ”saxar, fio­ler, ömhet, transistorer”. Hon vet precis när hon ska skifta läge och rör sig ledigt mellan stora gester och små vardagliga uttryck. Dikterna är på samma gång oändligt anspråksfulla – med formuleringar som sträcker sig mot evigheten – och krasst klarvakna med en ironi som är torr och skoningslös.

”Här” är till omfånget en liten diktsamling, nitton dikter i en tunn volym som på olika sätt hanterar spannet mellan ”här” och ”då”. I våras kom den ut i Polen och redan ett halvår senare föreligger den alltså i bokform på svenska.

Det är nästan tjatigt att i ännu en recension framhålla Anders Bodegårds förtjänster som översättare, men jag tror inte att man nog kan uppskatta hans insatser för ett litet språkområde som det svenska. Med sina översättningar av Wislawa Szymborska, Witold Gombrowicz, Ryszard Kapuscinski, Czeslaw Milosz­, Michel Houellebecq och Bernard Noël har han gjort den svenska litteraturen både rikare och roligare.