Ge årets pris till tysken Wolf Erlbruch. Hans ”Anden, Döden och Tulpanen” är den vackraste bilderbok jag vet. Den borde läsas av både barn och vuxna i alla åldrar.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag läser den, jag får tårar i ögonen varje gång. Den är så vacker, så sorglig – och så rolig, med andfågeln som Wolf Erlbruch lyckas ge så många komiska uttryck. Den är mycket mänsklig i sitt förskräckta uttryck när den inser vem som följer den i hälarna, och väldigt andsk när den sticker ner huvudet i dammen så att bara baken och fötterna sticker upp. Anden är lekfull, omtänksam och orolig om vartannat, en egensinnig personlighet, full av liv.
Döden är dess motsats, ett stillsamt skelett i rutig klänning, återhållsamt i sitt uttryck och ändå märkligt begriplig. Här blir livet och Döden vänner. Den pigga anden släpar med sig en lätt förfärad Död ner i dammen, nej, inte trevligt alls tycker Döden som bara fryser. De klättrar upp i ett träd, de leker och pratar och blir vänner.
Och sedan är tiden ute för anden.
Det är den vackraste bilderbok jag vet, och den borde läsas av både barn och vuxna i alla åldrar.
Wolf Erlbruch är en tysk bilderbokskonstnär, professor i arkitektur, design och konst vid Bergische Universität i Wuppertal. I sina böcker pendlar han mellan högt och lågt, mellan filosofiskt drömska böcker, ren konst och den bok om en arg mullvad som många svenska barn har läst.
En av mina favoriter har han bara illustrerat, där är texten Valérie Dayres, ”Die Menschenfresserin” (”Människoäterskan”), en fruktansvärd historia om en kvinna som äter upp sitt eget barn.
Han visar upp bilderboksgenrens hela räckvidd: från enkel, konkret vardag till de stora existentiella frågorna.
Från snällmjukt konkreta barnboksdjur till kantig, provocerande konst.
Någon bättre Alma-pristagare kan jag inte tänka mig. På tisdag kl 13 får vi veta vem juryn föredrog.