Sagor rakt in i hjärtat. Ylva Karlssons "De röda drakarnas land och andra sagor" är nio berättelser som länkas ihop på ett elegant sätt. Och Katarina Strömgårds bilder är fyllda med en sugande längtan.
Det finns inga "det var en gång" eller "så levde de lyckliga i alla sina dagar". Och bra så. Men att Ylva Karlssons senaste bok handlar om riktiga sagor råder det inga som helst tvivel om.
I dagens actiontempohysteri är det lätt att misströsta och tro att de mjukare, "traditionella" sagorna inte längre kan göra sina röster hörda. Att de förlorat sitt tilltal för alla utom för de allra yngsta (och litteraturvetarna). "De röda drakarnas land" är dock ett utmärkt exempel på att sagor kan skrivas i dag och läsas med behållning utan att man måste dras med en massa tröttsamma anakronismer.
Av de nio berättelserna i "De röda drakarnas land" är en helt nyskriven och de andra är omskrivna sagor hämtade ur "Bland tomtar och troll" och "Sagolådan". Ylva Karlsson har utifrån sitt urval sedan länkat ihop historierna genom att enskilda personer, platser, magiska djur som enhörningar eller de röda drakarna återkommer med viss regelbundenhet. Det är mycket elegant gjort och känns inte alls sökt.
Det påminner en hel del om Irmelin Sandman Lilius berättelser som kretsar kring ett större sammanhang där personerna ibland kan spela huvudrollen i en historia, men i en annan endast skymta förbi. Tekniken är effektiv då den ger sagorna skärpedjup. Allt hör nämligen ihop, det finns ett större sammanhang.
Ibland dyker det upp någon kommentar riktad direkt till den moderne läsaren, ibland även en eller annan blinkning till några ur sagoberättarnas "Hall of Fame". Kalla det postmodernt eller ej. Det blir aldrig något självändamål. Det är dessutom fräscht med sagor utan vare sig fantasyfiering eller gammeltantifiering. Ylva Karlssons sagor går i stället rakt in i hjärtat.
En av de vackraste berättelserna handlar om Tobias vars mamma en höst drabbas av en djup depression. Tobias sitter ensam på balkongen och fryser då det magiska skeppet Åsa Linnea dyker upp. Tobias följer med på fest hos kungen av Sjuöarna där han räddar livet på dennes dotter. Som tack får han i sann sagoanda önska sig något. Tobias önskar att hans mamma blev frisk igen och vägen dit är en uppvisning av Ylva Karlssons absoluta gehör när det gäller fantasins befriande kraft.
Katarina Strömgårds utmärkta illustrationer påminner mycket om Irmelin Sandman Lilius kongeniala bilder, som tillsammans med Ilon Wikland bildar ett slags nordiskt bokillustrationsidiom. De är rena, ljusa och genrefria och samtidigt fyllda med en sugande längtan att vilja vara just där.
Nu är det tack och lov så att Ylva Karlsson är alldeles för ung för att kallas sagotant eller nämnas tillsammans med de där riktigt tunga elefanterna (som man bara nämner med förnamn).
Hon kommer säkerligen att höra dit en dag, men just nu önskar jag att hon ska fortsätta skriva precis så överraskande och personligt som hon visat prov på senast med "Om man heter Robin", och nu i ännu högre grad med "De röda drakarnas land".