Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Yuval Noah Harari: ”Sapiens. En kort historik över mänskligheten”

I ”Sapiens” tar Yuval Noah Harari med läsaren på en hisnande spaning genom mänsklighetens historia. Lars Linder läser en bok full av aha-upplevelser som ändå är irriterande fatalistisk.

Fackbok

Yuval Noah Harari

”Sapiens. En kort historik över mänskligheten”

Övers. Joachim Retzlaff Natur & Kultur

Häromveckan såg jag en fascinerande – och något oroande – dokumentär om intelligens hos djur där en apa och en fågel elegant löste problem som jag inte är helt säker på att jag klarat själv. Ju närmare forskarna synar den nyss så trygga gränsen mellan människa och djur, desto porösare blir den.

Men så är det inte heller smarthet och förmågor på individnivå som gör människan unik, enligt den israeliske historikern Yuval Noah Harari. Det som skiljer ut oss är ­organisationsnivån.

I boken ”Sapiens” tar Harari med läsaren på en hisnande spaningstur genom mänsklighetens historia, från släktet Homos födelse för två miljoner år sedan till den extremt framgångsrika arten Sapiens möjliga hädanfärd inom en inte så avlägsen framtid. Inledningsvis påminner den en del om Lasse Bergs böcker om människans väg ut ur Kalahari – båda författarna menar också att Sapiens långa urtid som jägare och samlare troligen var våra bästa år. Med framgångarna blev livet kärvare.

Den stora succén, eller eländet, började med den kognitiva revolutionen för sådär 70 000 år sedan. Det är då homo sapiens börjar vandra ut från Afrika och lägga under sig världen, samtidigt som hon hittar på att tillverka små konstföremål, figurer och mönster. Kort sagt: att tänka i symboler, utanför naturens box.

Och just i det, menar Harari, ­ligger förklaringen till triumf­tåget. Inte i materiella innovationer som vapen och redskap så mycket som i uppfinningen av något nytt och helt unikt i den biologiska ­världen: ­myten. Ett begrepp Harari ger en vid innebörd, det täcker inte bara religioner utan i stort sett alla ­abstrakta påfund, från ideologier till affärsjuridik och myntväsen.

Hans poäng är att människans rent biologiskt grundade sociala talang inte klarar att hålla ihop större flockar än uppåt 150 individer. Men påbyggd med en gemensam tro på ett ursprung, en gud eller en idé kan samarbetsförmågan utökas till att omfatta i princip hur stora ­grupper som helst, till sist hela imperier.

Med andra ord är det ingen till­fällighet att religiösa föreställningar tycks ligga till grund för i stort sett alla tidiga samhällsbildningar. Som hopfogande kitt har de visserligen alltmer ersatts av sekulära idéer som nationalism, kommunism och liberalism, men även de är rena ­påhitt som vi på liknande sätt låtsas är lagbundna eller naturgivna, och Harari menar därför att även de bör kallas ”religioner”.

Det är alltså trons kraft som svetsar ihop så vitt skilda kulturer som jaktlag och arméer, storföretag och folkrörelser, länder och världsvälden. Och i dag är i stort sett hela klotet förenat i den kapitalistiska konsumismens globala kyrka (för övrigt den första religion i historien, anmärker Harari torrt, vars påbud alla troende verkligen följer).

En världsordning av fantasier kan ju låta bräcklig – men det är den minst av allt, menar han, att förändra något uppdiktat som tillräckligt många ser som livets självklara grundvalar är närmast omöjligt. I den meningen är det inte ens vi själva som styr över våra myter utan snarare de som styr oss; filmen ”Matrix” är en träffande bild av systemets makt.

Och inte går myternas följder att rulla bakåt heller. Som exempel tar Harari jordbruksrevolutionens ­fälla. Upptäckten att man kunde odla tacksamma grässorter och ­planera för morgondagen var bekväm på kort sikt, men ju fler och ju mer fastboende vi blev, desto hårdare och svårare blev livet – men en stor bondby kunde inte återgå till att försörja sig på ytkrävande jägarvis.

Inte så olikt datorrevolutionen: efter den första euforin över digitaliseringens välsignelser har vi nu börjat inse dess destruktiva ­sidor; hur den slår ut vissa, förslavar ­andra och gör ett försvinnande fåtal stormrika. Men vi är fast.

”Sapiens” är full av aha-upplevelser och bygger på breda insikter i naturvetenskap, antropologi och samhällsvetenskap. Men den väcker också invändningar.

Till exempel att grundidén inte är fullt så originell som ­Harari ­låtsas. Egentligen säger han ju bara att vi är våra berättelser – vilket är ­ungefär vad strukturalister sagt rätt länge. Hans blick från sin upphöjda ­drönarnivå över människans ­fåfängligheter kan också ofta kännas irriterande fatalistisk, ibland med en lätt bismak av värdenihilism. För om allt i samhället kokas ner till religiös tro framstår ju sådant som kunskap, upplysning, politiskt förnuft och moraliska överväganden mest som jagande efter vind.

Behöver man då ens böcker om människans historia?

När Harari till sist kastar en blick framåt tycker han sig se arten Sapiens på väg att dö ut. Inte i den stora apokalypsen så mycket som genom avsiktlig biologisk förändring. Med genmodifiering och nanoteknik kommer vi snart att ha förvandlat oss till oigenkännlighet, tror han, med trimmade egenskaper och ett allt längre liv.

Ett program för den nuvarande mänsklighetens stilla utplåning alltså, snart måhända lika omöjligt att backa som en gång jordbruksrevolutionen.

Bra eller dåligt? Fråga inte Yuval Noah Harari. Men läs hans bok, det är den värd ändå.