I slutet av filmen ”Play” säger förortsbarnens ledare att de rånade innerstadskillarna är dumma i huvudet, och har sig själva att skylla när ”de visar mobilen för fem svarta killar”, eller ungefär så. Men budskapets kärna är ”svarta killar”. Det är signalorden han väljer, om sig själv och sina vänner, för han vet att det är vad de representerar så snart de rör sig i centrala staden, och när de möter medelklasspojkar.
Hudfärgen kräver ett sammanhang och en rad förstärkare för att bli till. Hade pojken pratat ädelgöteborgska, haft praktiska och töntiga märkeskläder likt rånoffren, hade något hänt med hans hudfärg: den hade börjat skifta i vitt. Även rent visuellt, alltså det ”svarta”, det man kan tro är en enkel fråga om hudens biologiska beskaffenhet, hade förändrats i omgivningens uppfattning. Den sortens förvandling sker också i slutet av filmen, när pojkarna byter kläder – streetiga joggingbyxor eller beige duffel – sådant påverkar onekligen omvärldens färgseende.
Till och med apartheidregimens Sydafrika hade insikten om hudfärgens godtycklighet inskriven i lagen: ”Vit är den som omisskännligen är, eller allmänt betraktas som vit men inbegriper inte en person, som trots att hon omisskännligen utseendemässigt är vit, allmänt betraktas som färgad” (Ur ”Bländad av ljuset”).
Intressant nog var alltså den rasistiska staten tydlig med att den sociala konstruktionen är viktig för förståelsen av ras. För att bestämma en persons tillhörighet i kategorierna vit, färgad och svart, var följande faktorer bärande: ”hans vanor, utbildning, hållning och uppförande skall tagas i beaktande” (min övers, ur ”Population registration act”, 1950).
I Zoë Wicombs roman ”Bländad av ljuset”, är dessa lagtexter motorn i romanens drama. ”Bländad av ljuset” kom på engelska 2006, och utspelar sig i ett Kapstaden efter apartheid. Huvudpersonen Marion driver en mindre resebyrå, och liksom sina landsmän försöker hon orientera sig i det nya landet. Visst röstade hon tidigare på Nationalistpartiet, men inte för att hon trodde på apartheid, och så vidare.
Marion är ingen tilltalande huvudperson. Hon tar sig an världen och människorna som om alla möten hade en manual, som det gäller att hålla sig till. För annars? Det är som om hon väntar på att allt ska falla samman om kroppen eller munnen får styra sig själva för en stund. Hennes uppväxt i en kall, vit lägre medelklassfamilj tycks vara en självklar nyckel. Marion får en allt starkare känsla av att där fanns en hemlighet, ett avgörande svar på mammans stela bortvändhet.
Det finns det, och privatpsykologin får en tydlig politisk dimension.
Wicombs roman utvecklar sig till en studie i den sydafrikanska närhistorien. I samband med den stora klassificeringen av befolkningen, skedde naturligtvis ”misstag”. Att få ett ”vit” stämplat i id-handlingarna betydde allt, om inte annat för försörjningsmöjligheterna.
Wicomb spårar hur de små detaljerna byggde och bygger rätt rastillhörighet. För delar av befolkningen skulle vithet spelas upp som en felfri teaterföreställning varje dag. Ett rakt, rött hår kan te sig aldrig så västeuropeiskt, men ett par mörka bröstvårtor under blusen kan ställa allt på ända. Vit mat får inte lukta så mycket, brittiskt vita vokaler måste vara mjuka och långa, vitt skratt och vit Jesus och vit inredning är ytterligare storheter att erövra.
Wicombs roman är som starkast i de delar som undersöker den ”låtsas-vita” medborgarens subtila kamp för att leva upp till id-kortets kategorisering. I en smärtsam scen gestaltas förkastandet och förlusten av det egna ursprunget som ett kvävt skrik, när en dotter sörjer sin döda, förbjudet svarta mor. Som det formuleras på ett annat ställe i romanen: ”Om vitheten de eftersträvar är behärskad och högdragen och ett oskrivet blad, så är historien känslosam, försöker valhänt få kontakt med de sina, tränger sig på, hotar att lämna avtryck på, bryta igenom och fläcka den grundmålade vita duk som är deras liv.”
Skildringen och kommentarerna till romanens nutid har inte den berättandets tyngd som skildringen av det förflutna har. I nutiden flyter berättelsen ut, som om den inte visste vart den var på väg. Det kan man förstås se som kongenialt med den samtida sydafrikanska situationen; men jag tror att det snarare handlar om var författaren har funnit sin åder. Sammantaget är ändå ”Bländad av ljuset” en skarp roman och en fascinerande berättelse om att göra ras och om nedärvda familjepsykologier.
Meta Ottosson har skickligt översatt, och romanen har en liten bilaga med en ordlista över afrikaans och slang. Zoë Wicomb gör naturligtvis också språket till en spelplats för politiska konflikter – de gamla mellan holländskt och brittiskt, de nya mellan apartheidspråk och krav på avkolonialisering av språket – det som en del sydafrikaner och en del svenskar avfärdar som att vara ”förtryckt” av det ”politiskt korrekta”. För när man inte längre bör tala om ”hottentotter”, har troligtvis någon liten maktförskjutning skett.