Bostons botten

Räddas från det höstvidriga isregnet av Grand Hôtels överpråliga men behagligt varma foajé. Putsar fjädrarna. Väntar på Dennis Lehane.

Plötsligt ser jag en uppenbart irriterad man i bylsiga jeans och luvjacka av elegantare snitt komma farande genom foajén. Åt fel håll: på väg ut i regnet. Snabba, griniga kliv, tätt följd av fötter som försöker hålla hans irriterade takt.

Jag har läst hans åtta romaner och anar att Dennis Lehane är en man med hett temperament. Men grinigheten avtar snabbt, sedan han stympat fotosessionens planerade trettio till fem regnvåta minuter. När vi väl landat i ett raffinerat elegant rum - givetvis med utsikt mot Slottet - frågar jag om inte vädret är lika vidrigt i Boston.

- Numera bor jag i Florida, ­svarar han lakoniskt.

Har Lehane verkligen lämnat Boston för gott? Nej, han är lyckligt nygift i Florida, där han också undervisar. Men han har fortfarande en lägenhet i Boston.

För om Dennis Lehane har en musa så är det hemstaden Boston, där han föddes för fyrtiotre år sedan. Boston är central komponent i romanerna, rent av en fundamental gestalt. Som i den nya romanen "Ett land i gryningen", en storslagen, episk berättelse på 750 sidor om två gestalter - en son till en irländsk immigrant och en svart slavättling - som möts och stöts det mycket turbulenta året 1919. Boken har rosats, rent av kallats mästerverk. Och gjort att han fjorton år efter debuten slipper höra halvkvävda gliringar om att han inte är en riktig författare.

Han debuterade 1994 med "En drink före kriget", den första av fem böcker med privatdeckarna Patrick Kenzie och Angela Gennaro. Men först när han lämnande genrens självklaraste ramar fick han sitt stora genombrott med romanen "Mystic River" (2001). Intresset minskade inte när Clint Eastwood två år senare filmatiserade romanen, som i likhet med Kenzie & Gennaro-sviten är stadigt förankrad vid jordens lehaneska navel: Boston och stadens fattigare kvarter. Så överraskade Lehane, skrev en helt annan sorts - och Boston­befriad - roman. Den mardrömslika, smått psykotiska thrillern "Patient 67". Sedan fem års tystnad.

Deckarförfattaren förvandlades till romanförfattare. Och blev finare. Nja. Det är mer som förenar än skiljer Lehanes åtta romaner åt. Snarare är han exempel på hur en hel genre - kalla det deckare, thriller, spion- eller spänningsroman, krim, pulp, noir - har sprängt sina ramar. I Sverige började det med Sjöwall/Wahlöö. För Lehane och många andra amerikaner började det med James Crumley. Som visade att noir - som Lehane kallar genren - kunde vara så mycket mer.

- Crumleys "En sista riktig kyss" som utkom 1978 är den viktigaste, mest nyskapande noirromanen. Den visade att genren kunde vara så mycket mer. Och stor litteratur.

- På 80-talet gick James Ellroy och James Lee Burke vidare. Bevisade ännu mer att man inte behövde acceptera några genregränser. Noir måste inte vara ett ghetto. Och det var en smått revolutionerande insikt för mig och andra som debuterade på 90-talet. George Pelecanos, Michael Connelly, Minette Walters.

- Vi försökte inte uppfinna hjulet på nytt. Men vi vägrade acceptera att kriminallitteratur måste vara enbart kriminallitteratur.

Genren breddades och fördjupades, blev mer uttalat samhällskritisk. Lehanes enda svenska motsvarighet är Sjöwall/Wahlöö.

- Men noir har alltid varit en subversiv genre, säger han. Förutom på 50-talet då genren spårade ur. Du vet, bokomslag med en tuffing som har en 45:a i ena handen och en dam - alltid en dam! - klängande runt benen. Tänk Mickey Spillane. Böcker utan handling. Enbart tuffa grabbar. Det gjorde också att kvinnor slutade läsa noir.

Det märks att Lehane också är lärare: han talar vant, hemtamt, genomtänkt.

Så vad är bra noir?
- Sedan 30-talet har noir alltid varit en social, en samhällskritisk kommentar. Noir skildrade det som ingen annan ville skildra. Som ingen annan ville se. För mig är noir den klassiska tragedin - för arbetarklassen.

- De senaste 20-25 åren har genren fullkomligt exploderat. Och min författargeneration har fått den respekt som våra föregångare inte riktigt fick. Och förtjänade.

Lehane blir alltmer engagerad. Det coola stenansiktet börjar krackelera så smått. Jag anar ilska.

- En roman är inte en roman bara för att den utspelar sig på ett col­lege och handlar om en medel­ålders lärare som har en affär med en av sina studenter! Det är inte litteratur! Jag vet - damn well! - vad bra litteratur är! Och kan lukta mig till författare som aldrig varit i närheten av det som de skriver om. Noir lockar åtminstone bara författare som verkligen kan sitt ämne.

Plötsligt hejdar han sig. Som om han kommit på sig själv med att avslöja sina egna, fortfarande ömma punkter. Stenansiktet passar.

- Jag vet inte. Kanske har jag bara ett massivt ego.

vilken bakgrund har Dennis Lehane? White trash. Föräldrarna emigrerade från Irland efter andra världskriget, landade i Boston. Som snart dominerades helt av irländare.

- Jag växte upp i en fattig stadsdel i södra Boston. Men vi "definierade" oss som arbetarklass, säger han ironiskt och tillägger:

- Nästa pinnhål ned var de riktigt fattiga. Vi hade ju bil.

- Min familj var stolta irländska arbetare. Min far var fackligt engagerat i trettiofem år. Alla i min uppväxt var irländare. Tills jag var nio tio år levde jag helt i en värld som inte var så mycket 70-talets Boston som 30-talets Irland. Så bröt ett fruktansvärt raskrig ut i mitten av 70-talet. Boston slets sönder.

Den erfarenheten blev livsavgörande. I nästan alla sina romaner skildrar han engagerat rasismen, fattigdomen, arbetarklassens bis­tra villkor. Tillvaron underifrån.

- Det är fascinerande att det alltid är arbetare som slåss mot and­ra arbetare - i upplopp, kravaller, raskrig. I stället för att tillsammans slåss mot dem som faktiskt har makten. Så varför inte? För att de inte kan nå makten!

Denna hårda, meningslösa kamp är själva navet i "Ett land i gryningen", som bottnar i en verklig händelse. När Bostons poliser 1919 gick ut strejk därför att de förvägrades att bilda en fackförening, samtidigt som socialister, kommunister, revolutionärer och regelrätta terrorister slogs mot en korrupt, alltmer repressiv stads- och snart också statsmakt. Polis­strejken skapade totalt kaos. Det tunga kavalleriet kallades in. Upploppen slogs brutalt ned. Poliserna avskedades. Och de redan nedtryckta, trycktes ännu djupare ned. I skiten, som Lehane uttrycker det.

Var det så illa?
- De är just precis vad som händer när de som "inte har" slåss mot dem som "har". Samma skit händer bara om och om igen.

Uppgivenheten till trots är han i alla fall lite hoppfull i dag. Obama?
- Vi valde rätt kille. Helt klart. Efter åtta års mardröm återkommer till slut intellektet till presidentposten. Jag är glad, mycket glad över att leva i en tid av förändring. Det visar att vi växer som nation.

En viktig, återkommande gestalt genom hela "Ett land i gryning" är Babe Ruth, en av den amerikanska idrottens största stjärnor någonsin. Stor som Ingo, Borg, Stenmark, Svan, Wiberg - tillsammans. Basebollgeniet Ruth blev USA:s första, nationella kändis. Han utnyttjade kändisskapet till fullo. Tjänade grova pengar. Var ofta ett svin.

- Till hälften vill man bara spöa upp Babe Ruth. Till hälften, upptäckte jag allteftersom romanen fortskred, att man kan känna igen sig i honom. Ruth var på något sätt universell.

- Vad tänker han på medan folk slåss för rätten att organisera sig fackligt, för svartas rättigheter, för jämlikhet?

"Hmm, undrar om jag kan få ett ligg i kväll".

Lehane bekänner att romanens Ruth delvis gestaltar hans eget, låt vara jämförelsevis bleka, kändisdilemma.

- Under en tid, de två åren mellan det att boken "Mystic River" utkom och filmen hade premiär, tvingades jag se mig själv i spegeln. Som kändis. Jag insåg att jag måste navigera försiktigt för att inte förlora mig själv. Inte så många prat­shower, inte så många galakvällar.

- Visst, ibland använder jag mitt namn för att boka ett restaurangbord - och jag njuter till och med av det. Jag påstår inte att jag inte är en del av hyckleriet. Hoppas ändå själva medvetenheten avhåller mig från de värsta övertrampen.

Din familj håller dig kanske på mattan?
- Ooojaaa, sjunger han fram och tittar upp i taket. Min familj gläds över mina framgångar - och bokar gärna bord i mitt namn. Men i slutändan är de måttligt imponerade. Min syster är en väldigt framgångsrik sjuksköterska. Hon räddar liv.

I dag tar Lehane kändislivet med ro. Gör bara det han vill. Och han vill skriva och undervisa. Så avslöjar han:

- Jag skriver, faktiskt, på sjätte boken om Patrick och Angie.

Verkligen? Tio år efter förra boken? Varför först nu?
- Jag trodde att Patrick och Angie hade övergivit mig. Att de inte ville tala med mig längre. Nu kan de inte hålla käften. Mer än så vill jag inte säga. Jag är skrockfull.

Till sist måste jag fråga om filmatiseringarna. Tre stycken hitintills: "Mystic River" (2003), förra årets "Gone baby gone" och nu "Shutter Island" som filmas av ingen mind­re än Martin Scorsese med premiär nästa år.

Men Lehane har nästan inget att säga om filmerna, förutom att han tre gånger tackat sin lyckliga stjärna. Han håller sig så långt borta som möjligt från filmproduktionerna.

Är han inte orolig för att romanerna ska bli hopplösa filmer? I synnerhet "Shutter Island" borde väl kunna bli ett fiasko?

Lehane bjuder på ytterligare ett stenansikte. Svarar lakoniskt.

- Om Martin Scorsese säger att han ska göra film av min bok - då är det helt okej med mig.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut