"Vi var inbitna hetsläsare av fantasy"
Publicerat 2009-06-05 14:15
Fantasyförfattaren David Eddings har gått ur tiden, 77 år gammal. Han var ingen litterär gigant, men han gjorde fantasygenren rumsren - inte minst genom att göra den lönsam. DN:s Lotta Olsson skriver personligt om genren och om mannen som skrev lagom komplicerade underhållningsböcker.
David Eddings/fakta
David Eddings (1931-2009) blev känd i Sverige på 1980-talet, när de fem böckerna i serien ”Sagan om Belgarion” kom ut:
"Stenens väktare”"(Pawn of Prophecy, 1982), "Profetians tid" (Queen of Sorcery, 1982), "Besvärjarnas kamp" (Magician’s Gambit, 1983), "Rivas drottning"(Castle of Wizardry, 1984) och "Ödets fullbordan" (Enchanters End Game, 1984).
Han har också skrivit en serie på fem böcker om "Sagan om Mallorea", trilogin "Sagan om Elenien" och trilogin "Sagan om Tamuli".
Alla finns utgivna på svenska.
De flesta böckerna skrev han tillsammans med sin fru, Leigh Eddings (1937-2007), men i början fick hon inte stå som medförfattare.
Själv är jag för gammal för David Eddings. Jag var tonåring på 1970-talet, när vi var ett fåtal underliga nördar som läste Tolkien och Ursula LeGuins Övärldstrilogi, Isaac Asimovs stiftelsetrilogi och Clifford Simaks framtidsvisioner.
Vi var alla djupt oattraktiva och åtminstone i andanom iförda glasögon, slipover och gabardinbyxor.
Medan alla de andra ungdomarna var ute och brölade på lördagkvällarna med en mellanöl i handen och tio i en kasse i skogen satt vi på våra rum i övergiven ensamhet och närstuderade hobbitarnas middagsvanor (stekt svamp på bonden Maggots ägor, kaningryta i ödemarkerna utanför Mordor).
För att inte tala om Robert A Heinleins syn på demokrati ("Sjätte kolonnens" ganska obehagliga övermänniskotankar till exempel, men anarkismen i "Revolt mot jorden" var roligare).
Det var mest science fiction på den tiden, riktig tänk-om-litteratur, och till och med i nördgruppen var vi fantasyläsare ett udda inslag. Vi var de mjäkiga sagofånarna, som i allra värsta fall klädde ut sig och lekte hobbitar i Tolkienföreningen Forodrim.
Men alla våra samtal om fantasivärldarna pågick i smyg, som om vi ägnade oss åt något ytterst pinsamt. Sjuttiotalet var ingen bra tid för fantasier.
Döm om vår förvåning när David Eddings fem böcker i ”Sagan om Belgarion” plötsligt blev storsäljare någon gång på 1980-talet! Det var nu fantasyn blommade upp, det kom ut en oändlig mängd nyskrivna, fantasifulla historier i långa bokserier, och fantasyn utvecklades till att bli en stor, glad, spretig – och stundtals märkligt feministisk genre.
Slipoverpojkarna fanns förstås kvar och ökade också i antal, men nu tillkom en överraskande stor mängd tämligen enstöriga kvinnor.
Vi fantasykvinnor var aldrig bra på att samlas och nörda i grupp. Vi var riktiga bokläsare, som inte har ett smack intresse av att träffas och umgås. Ingenting bräcker ju en bra bok hemma i soffan, inget i verkligheten bräcker fantasin. Vi var inbitna hetsläsare. Böcker ska vara tjocka och många och gå att förlora sig i.
Så det är klart att vi läste Eddings. Tolkien lämnade oss ju med en längtan efter mer, och den längtan stillade onekligen Eddings. Böckerna tog aldrig slut! Men är man skolad på Tolkien och LeGuin upptäcker man ju snart bristerna.
Eddings var en stilbildare, men för den mer ytliga fantasyn, den som har mer gemensamt med enkla datorspel eller actionthrillrar. Där är en märkligt personlighetslös huvudperson som lever i frid och ro, som plötsligt blir indragen i Stora Makters Spel, och slåss med än den ena, än den andra. Att inte tala om den tredje, tolfte och nittonde motståndaren.
Av detta förändras huvudpersonen inte alls, mer än med tillfälligt svårmodiga ansiktsuttryck som en blygsam eftergift åt trovärdigheten. Det är inte som hos Tolkien, där Frodo trasas sönder för all framtid, eller som hos LeGuin, där själva trollkraften förlorar sin styrka.
I Eddings värld går ingenting djupare än att man raskt kan sätta fart efter nästa monster utan att ens behöva borsta av sig emellan.
Det går som på räls, och själv började jag gäspa ganska snart. Jag rörde ihop böckerna och började kalla dem för Belgarions lilla mössa, Belgarion drar västerut, Belgarion på nya vägar. Böckerna blev trista upprepningar, persongalleriet återkom ständigt om än med nya namn, och i bästa fall var åtminstone de nya motståndarna försedda med någon rolig talang.
Språkligt var Eddings enkel, lättsmält, snabbläst. Han ägnade sig inte heller åt filosofiska djup och existentiella frågor, det som alltid varit fantasyns yttersta försvar: att vara sagan om det omöjliga.
Nu låter det som om jag är väldigt föraktfull mot Eddings, men det är jag inte alls. Han har förlett många ungdomar till ett livslångt fantasyintresse genom sina lagom okomplicerade underhållningsböcker. Det behövs lättlästa böcker att börja med.
Nåja. Det behövs kanske inte fullt så många. För Eddings fick inte bara läsare, han fick även skockvis med entusiastiska epigoner som skrev ännu fler oändliga serier med tegelstensromaner.
Alver och orcher, drakar och demoner marscherar i täta led och trampar ner allt annat längs fantasyns allfarvägar, och det finns inte en endaste liten stuga där det inte växer upp en föräldralös stackare som det vävts en urgammal profetia kring. Kung Arthur och den keltiska mytologin har blivit lika vanligt förekommande som McDonaldsrestauranger.
Samtidigt ska det få vara just så vildvuxet i litteraturens utmarker. Deckare, skräckromaner, romantik och fantasy ska pendla mellan högt och lågt, mellan det fantastiska och det banala, mellan det lättillgängliga folkvimlet i Belgarions skogar och den tysta ensamheten hos Ogion i Övärlden.
Allt ska få blomma. Visst finns en risk att somliga ogräs tränger ut allt annat, men det finns alltid en chans för en ung och ettrig maskros att växa sig stark.
Och vore det inte för David Eddings framgångar, så skulle vi fantasyläsare kanske fortfarande se oss som en liten skamlig sekt. Han gjorde fantasyn inte bara rumsren – utan också till en allmänt lönsam affär.
Vilket ju, som minsta Harry Potter-läsare vet, är det allra viktigaste om man ska bli accepterad.
Visar 1-10 av 26. Per sida:
Två stora Davidar (Carradine och Eddings) har gått ur vår tid och vandrat in i Drömtiden för att sluta sig till de fallna hjältarnas skara. Eddings öppnade fantasyvärldarna för den stora publiken. Det skall han ha all heder för. Jag skriver själv på fantasybloggen naagha.com där vi erbjuder gratis fantasy. Det är vårt bidrag till fantasyns framtid.
Läste Tolkiens böcker vid 12 års ålder och insåg redan då att det var en ointressant och långsamtgående berättelse som inte berörde mycket. Nä fram för Eddings och Jordans stilbildande Fantasy som inte handlar om mesiga alver och töntiga hobbitar ihopmixade till en sorlig röra
Mikael S, 23:06, 6 juni 2009. Anmäl
Det var fantacyn som fick mig att börja läsa böcker på engelska. Det finns väldigt många bra böcker som inte blivit översatta till svenska.
persson, 17:30, 6 juni 2009. Anmäl
Fascinerande att så många kan bli så stötta av en tidningsartikel som är en hyllning till en författare som inneburit mycket för fantasylitteraturens popularisering.
AndersN, 15:36, 6 juni 2009. Anmäl
RIP Eddings! Och RIP Leigh, förstås.
Jag blev också introducerad för fantasy med Sagan om Belgarion (Belgariaden). Efter att ha läst både Mallorea, Althalus och Drömmarna blev det uppenbart att Eddings inte förändrar sina karaktärer särskilt mycket - inte ens när de utspelar sig i vår egen värld, som i "Reginas sång". Men de var, och är, en bra trampolin in till en mer djupare fantasy. Eddings böcker betydde mycket för mig, må han vila i frid.
B., 12:02, 6 juni 2009. Anmäl
@Tordy: var har du fått att det ska bli film av "Wheel of Time" i från? Det finns en mängd rykten på internet (som om Bigfoot) men inget från någon seriös källa (imdb). Precis som du hoppas jag dock att dom gör film av den, men tror inte på någon kvalitet. Böckerna är alldeles för komplicerade.
Ossian, 11:26, 6 juni 2009. Anmäl
Vill bara säga att definitionen av en bra bok är att folk läser den. Om artikelns skribent läst flera Eddingsböcker så är de uppenbart bra. Om skribenten inte läst, ska denna vara försiktig med att uttala sig :)
L, 11:21, 6 juni 2009. Anmäl
Hedrar denna store man, även om jag läste Tolkien före.. så var det ändå Eddings som fick mig att nu mera bara läsa fantasy och umgås med andra nördar!
Jarre, 09:20, 6 juni 2009. Anmäl
jag kan inte komma ihåg om det var Tolkien eller Eddings som fick mig att börja läsa. I vilket så har jag honom delvis att tacka för mitt litterära intresse. Tycker dock det är synd att inte Robert Jordan alls verkar bli uppmärksammad i Sverige. Han har enligt mig och många andra skrivit den bästa fantasyn någonsin.
Johan, 04:34, 6 juni 2009. Anmäl
Väldigt sorgligt att denne författare gått vidare. Han skrev många bra böcker för ungdomar och jag tycker det är fel av artikelförfattaren och kommentatorerna att bedöma honom utefter vad han kan tillföra en vuxen publik. Som ung så hade jag stor glädje av Eddings men det krävdes inte många år för att komma vidare till "nästa nivå". Under den tiden hade jag hunnit klämma i mig tiotals fantasyböcker och blev en fullfjädrar boknörd. Bedöm en författare utifrån dennes målgrupps perspektiv annars blir finns det ingen mening med att bedöma. Skulla jag tex skriva att Astrid lindgrens böcker är banala och barnsliga skulle jag bli utskrattad. Detta med rätta eftersom de är de av den enkla anledningen att hennes målgrupp uppskattar den sortens litteratur. Därmed förtjänar hon och Eddings en värdigare summering.
Z, 03:18, 6 juni 2009. Anmäl
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
Annonser
-
Prenumerera på Plaza
Plaza group har 17 olika tidningar klicka här för att se vilka!
-
Albinsson Sjöberg Förlag
Albinsson & Sjöberg Förlag - Nordens största motorförlag!
-
Teckna billiga tidningsprenumerationer på nätet
Tidningskungen har över 440 titlar att välja mellan. Klicka här för att se vilken tidning som...
