De läser min bok som Djävulen läser Bibeln

Hemkommen efter en resa på Kuba, utan tillgång till internet och mobiltelefon, fann jag mig uthängd i media som sexist, rasist och antisemit. Jag blev rätt häpen. Det visade sig att detta grundade sig i en åtta år gammal läsebok, som uppenbarligen lästs som djävulen läser Bibeln. I debatten som följde blandades rena felcitat med meningar i boken helt tagna ur sitt sammanhang.

Häpen blev jag också över att SvD som hade gott om plats till mina kritiker, inte hade utrymme att låta mig bemöta dem annat än mycket nedkortat på nätsajtet.

Det här är inte första gången jag blivit kritiserad som författare. Jag var med om någonting liknande när det gällde Tsatsikiböckerna. Då handlade det om en liten grupp föräldrar som ville förbjuda böckerna, då de ansåg dem moraliskt förkastliga och i viss mån lyckades piska upp den ständigt slumrande moralpaniken. Den gången brydde jag mig inte om att gå i svaromål, men nu är jag både arg och ledsen. Inte bara för min skull, utan också för min familjs skull, och inte minst för de barn som stått modell för karaktärerna i böckerna om Moa och Mille.

Min morfar, Wolf Zajac, mördades i koncentrationslägret Majdanek under andra världskriget, av en annan sorts rättrogna fundamentalister som tog sig rätten att äga den enda sanna sanningen. Jag förstår att ni som kallar mig antisemit inte ser på mitt namn att jag är judinna. Inte heller kan de som kallar mig rasist se att jag, förutom tre judiska söner, även har en svart dotter och tre barnbarn som inte är direkt blåögda.

När jag 1998, tackade ja till uppdraget att vara en av huvudförfattarna till Natur och Kulturs nya läslära, "Kom och läs", tog jag det på största allvar. Det kändes utmanande och fantastiskt att få vara med om att inte bara lära barn att läsa, utan också visa dem att läsning kan vara roligt. För att hitta rätt ton och tilltal, satte jag mig själv i lågstadiet på nytt.

I den världen jag klev in i, och blev en del av, var förebilden för huvudkaraktären Moa inte dålig i matte för att hon var flicka. Hon gillade helt enkelt inte matte. Det gjorde hon faktiskt inte under hela sin skolgång. Och inte en enda gång kände hon sig diskriminerad som tjej. Inte förrän under de här senaste veckorna, då hon kunde läsa om sig själv i tidningarna.

Mille som inte gillade kläder i första klass, jobbar idag i en klädaffär.
Verklighetens Rubens pappa dog när Ruben gick i sjätte klass, han är en fantastisk musiker och har ett eget band idag. Han gillar fortfarande att läsa. Inte för att han är jude, säger han åtminstone själv. Han tror att det beror på att man läste mycket i hans hem.
Berta blev faktiskt fotbollsproffs, Lina reser, Anton går en skrivarlinje, och Elin bad mig skriva "att hon fortfarande älskar kläder och killar. Och det har ingen annan med att göra!"

Marjam, som inte fick gå på killkalas och var bra i matte, ska bli jurist. Hon bär fortfarande slöja, inte för att koranen eller hennes pappa kräver det, utan för att hon vill.

Om jag i dag hade skrivit Förstagluttarna är jag inte säker på att jag hade valt att gestalta Marjam efter verkligheten. Som kuriosa kan jag berätta att "Marjams" familj fick läsa och godkänna min skildring av dem. De fann inget rasistiskt i den. Föräldrar väljer olika vägar att skydda och uppfostra sina barn. Vem bestämmer vad som är fel eller rätt? Men jag är otroligt ledsen om jag genom denna gestaltning oavsiktligt har stärkt en negativ/rasistisk bild av nya svenskar, eftersom vissa väljer att läsa med den sortens glasögon.

Ledsen är jag också över att de barn och föräldrar som jag lärde känna då, offentligt har hängts ut, och med en otäck självgodhet förklarats vara fel sorts människor, tycka fel och handla fel, och som kategoriserats i kön, färg och religiositet, utifrån inte mina, men andras fördomar och vanföreställningar.

Som författare och människa tycker jag att dramatiken finns i olikheterna oss emellan och i våra möten. Och som författare skulle jag inte kunna berätta en historia med perfekt genusperspektiv och politiskt korrekthet. Den historien skulle aldrig få kött och blod och smak och lukt.

I bästa fall väcker en barnbok frågor som blir till diskussioner. Frågor och diskussioner som gör att barnen bättre kan förstå världen de lever i. Kanske lär de sig också att alla inte ser eller upplever samma sak. Kanske lär de sig så småningom om att läsa en text kritiskt och ifrågasätta "sanningar", forskningsresultat och journalister.

Barn, lärare och förlaget har tjatat på mig i flera år om att jag ska skriva en tredje bok om Moa och Mille, och den blev precis klar innan jag for till Kuba. Den ligger på mitt skrivbord och där lär den få ligga. Att skriva ett litterärt verk för skolan var näst intill omöjligt redan före den här debatten. Inga böcker blir så granskade, både när det gäller språk och handling, som böcker skrivna för skolan. De ska nämligen passa alla.

Egendomligt nog inte barnen och lärarna i första hand, utan föräldrarna. Jag kan inte låta bli att känna en stor sorg för nästa generation läseböcker, om de måste servera en verklighet där inga motsättningar eller olikheter får finnas. För hur sann blir en sån bild? En bild och en verklighet anpassad efter föräldrar som tagit en kurs i genusperspektiv, eller föräldrars olika kulturer eller religioner. Jag undrar hur mycket läslust de kommer att väcka.

Orolig är jag också över synen på litteraturen och på "vad den ska vara bra för". I mitt universum är barn inte någonting som ska fostras, uppfostras och matas med korrekta värderingar. För barnen hyser jag största respekt och tilltro. Dock inte alltid för vuxenvärlden.

Ingvar Lundberg, professor i utvecklingspsykologi och internationellt erkänd forskare inom läsinlärning, var min mentor och medförfattare till "Kom och läs!". Om denna debatt säger Ingvar: "Man må beklaga att Gud satt en gräns för det mänskliga förståndet men ingen alls för den illvilliga dumheten".

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut