Den laglöse moralisten

Det kan framstå som märkligt, nu när han överöses med prestigefyllda priser, säljer i stora upplagor och får se sina romaner filmade (efter nyligen Oscarsbelönade "No ­Country for Old Men" står "The Road" och "Blood Meridian" på tur): men länge var Cormac ­McCarthy en doldis, beundrad av ett fåtal som inte gjorde större väsen av sitt fynd och dessutom respekterade den skygghet som författaren gjort till princip. Intervjuare har han skytt som skallerormar.

Den första större intervjun i modern tid gjordes i New York Times Magazine då "All the Pretty Horses" lanserades 1992. Den andra ägde rum i somras, då Oprah Winfrey valt "The Road" till huvudbok i sin bokklubb på villkor att författaren ställde upp i teve. Författaren var illa till mods inför kamerorna, men svarade lågmält på de banala frågorna, sa sig inte ha något emot att vara läst av många och berättade lite om sitt numera ganska stillsamma liv, som dock livas upp av en åttaårig son (McCarthy själv är nu 74 år gammal). För somliga beundrare framstod han som en trevlig äldre herre snarare än som den litteräre outlaw man gärna velat föreställa sig.

På de få pressbilder som skickats ut avtecknas han nämligen som en man som gärna vill smälta in i en icke-akademisk maskulin tillvaro, i likhet med förebilden William Faulkner, vars skugga följt ­McCarthy genom författarskapet. McCarthy har inte bara ärvt Faulkners stil och motivkrets, utan också hans förläggare - Albert Erskine. Och i likhet med Faulkner verkade han under en period inom flygvapnet (fast i hans fall det amerikanska). Men i högre grad än Faulkner har ­McCarthy befunnit sig på resande fot. Han säger sig ha besökt samtliga USA:s delstater, har liftat runt i många av dem och dessutom färdats i ­Europa. Det var på en båt på väg mot Europa som han träffade sin andra fru, och det var under en längre vistelse på Ibiza som hans andra roman, ­"Outer Dark", kom till, medan fröet till "The Road" såddes under en vistelse på ­Irland.

Rastlösheten sätter också sin prägel på hans författarskap. I Cormac McCarthys tio romaner rör sig huvudpersonerna hela tiden. Ofta till häst, som i berättelserna som utspelas i sydväststaterna, exempelvis i "Gränstrilogin". I några åker man bil, i synnerhet i "No Country for Old Men", medan man i "Suttree" främst färdas i båt. Hur skicklig ryttare och förare man än är uppstår i samtliga fall problem: hästar stjäls eller dör, bilar far av vägen, båtar tar in vatten och sjunker. Till slut blir man hänvisad till att gå, vilket är det fadern och sonen gör i "The Road", där vägarna lägger ut mönster i en miljöförstörd värld. Även då uppstår krångel: sår i ben och fötter som tvingar till haltande och slutligen stillhet. Och då är döden nära.

Skälen till att man rör sig varierar. Personer befinner sig på flykt, på jakt efter någon eller för att man helt enkelt inte orkar stanna, som det incestuösa paret i "Outer Dark". Här har för övrigt en kvinna en huvudroll; annars är kvinnorna få och fungerar mest som en del av den bakgrund mot vilken huvudpersonerna tecknas. Gestalterna är fåordiga; de som talar mycket är opålitliga, som den vältalige Judge Holden, som fungerar som grå eminens i "Blood Meridian". Där­emot besitter så gott som samtliga olika former av praktisk kunskap. Problem hanteras med händerna snarare än med huvudet.

Saknas lämpliga redskap tillverkas de, ibland på oortodoxt vis. Ett exempel är den långa krokstång som huvudpersonen i just filmaktuella "No Country for Old Men" snor ihop med hjälp av tältpinnar och tejp för att kunna nå den pengaväska han skjutit in i ett fläktutrymme på det hotell i vilket han tagit sin tillflykt. Läsaren får inte veta avsikten med inköpet av tältpinnarna förrän redskapet tas i bruk; länge frestas man tro att huvudpersonen försöker undkomma sin förföljare genom att bosätta sig i ett tält, vilket möjligen hade varit en mer framgångsrik strategi.

Handlingskraften är uttryck för den livsduglighet som inte nödvändigtvis behöver användas för goda syften. Huvudpersonerna i McCarthys böcker är någon gång moraliskt anständiga men lika ofta moraliskt indifferenta. Lyckliga slut är inte McCarthys melodi. Den onds­ka som hos andra lurar i bakgrunden är hos McCarthy genomgående synlig och går inte sällan segrande ur striden, ofta efter rejäla blodsutgjutelser. Att ena parten är ond behöver heller inte betyda att den andra är god; i "Blood Meridian" är såväl de huvudjagande banditerna som de jagade indianerna brutala, långt mer än vad nöden kräver, vilket framgår av indianernas attack i bokens början, kanske McCarthys mest suggestiva scen.

Det betyder nu inte att McCarthy kan betecknas som en moralisk nihilist, som Vereen Bell gjort i en tidig analys av hans författarskap. Tvärtom är han en moralist, som försvarar allt ifrån den moralens första princip som består i artighet (vilket sägs rakt ut i "No Country for Old Men"), till den äldre värdeuppsättning som består i traderade seder och bruk och som försvaras och utläggs redan i debutromanen "The Orchard Keeper".

Den värdeuppsättningen skulle kunna sättas in i en nyliberal ram, i och med att den landsbygd han skildrar undandrar sig de diktat som flyter från staden och administreras av statliga tjänstemän inom polisen och vårdsektorn, vilka ersätter moralen med rigida regelverk. Men personerna är egentligen inte intresserade av modern marknadsekonomi, utan föredrar byteshandel och siktar mest på att få de dagliga behoven tillgodosedda; kapitalister ses med misstro. En skribent har föreslagit att McCarthys hållning bör ges en anarkistisk uttolkning, i enlighet med den irländska självstyresmodell som McCarthy (möjligen) är påverkad av. En annan har i dramat "The Stonemason" rent av velat utläsa en kommunistisk hållning.

Det är för övrigt i denna överlastade pjäs - och i "Övergången" - som den religiösa tematiken i McCarthys författarskap framträder tydligast. I de senaste romanerna har den tendensen annars synliggjorts på ett mer diskret sätt. Här talas om den eld som ligger förborgad i människans förmåga att handla moraliskt trots att det mesta talar emot. På sista sidan i "No Country for Old Men" är det sheriffen som i en dröm ser hur hans far rider förbi honom, med elden bevarad i ett horn "på det sätt folk gjorde förr". Mot slutet av "The Road" är det den döende fadern som ber sin son att "bära med sig elden" som finns inom honom.

Den kunskapen överförs muntligen, från far till son eller från äldre kollega till yngre, traderas genom berättelser som kan ses som förlängningar av Bibelns liknelser, inte minst genom att de långt ifrån alltid är tydliga. Cormac McCarthy är över huvud taget inte lättläst, trots att de yttre förloppen i hans berättelser ofta är enkla, med lån från den traditionella västerntraditionen ("Gränstrilogin") eller från kriminalromanen ("No Country for Old Men").

Det som gör McCarthy till en stor författare är inte minst hans stil. Dialogen är korthuggen, dialektal och saknar anföringstecken, som om talet var en oupplöslig del av den miljö det utgår ifrån. Ordförrådet är rikt, detaljerat när det gäller flora och fauna, och med en metaforik som rör sig över vida fält och stundtals övergår i prosalyrik. Plötsligt kan han dröja vid en detalj, fokusera den och låta världen växa ut ur den. Som litteraturvetaren Terri Witek noterar rör sig McCarthy på två stilistiska nivåer, där den exakta återgivningen av vardagliga samtal kontrasterar mot den höglitterära och allusionsrika stil som knappast skulle vara tillgänglig för många av de personer han skildrar.

Det innebär också en utmaning när man ska förvandla hans böcker till film. Inte ens bröderna Coen lyckas helt och hållet överföra den dialogiska exakthet som präglar McCarthys prosa. I filmen finns några scener mellan den jagade mannen och hans unga hustru som har den banalitet som ­McCarthy aldrig skulle förfalla till, hur vardagliga konversationerna än må vara. Andra situationer är man närmast tacksam över att slippa se gestaltade, och bröderna Coen visar barmhärtighet när de överlåter några av dessa skeenden till tittarnas fantasi. När den psykopatiske mördaren Chigurh (lysande gestaltad av Javier Bardem) mot berättelsens slut uppsöker Moss fru blott antyds den demoni som McCarthy fullt ut gestaltar i sin bok. Se och läs, läs och se.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut